Monthly Archive for december, 2005

Schneider TM – The Light 3000

2005/12/31 | J P S | 5 Comments

Jag tänkte vara lite förutseende och tänka på morgondagen. När ni ligger där bakfulla och skröpliga, med hela det nya året framför er, så ska ni inte glömma att det finns ett ljus som aldrig går ut. Precis som i Schneider TMs gamla örhängecover, kan det ofta tändas med lite fantasifullhet, vacker lyrik, electronica och en vocoder. Precis som i ”The Light 3000″ består ljuset ofta av ljuv musik. Precis som i år kommer vi på L’amour att fortsätta jakten på ljusen i mörkret.

Med det ramlar vi ut i natten och in i lasern. Så vi ses där, även i framtiden. I det nya året, som vi hoppas blir gott.

(Ni kan spana in videon här, om ni imorgon är tillräckligt krya för att orka hålla även ögonen öppna.)

Erlend Øye – Sudden Rush (with Kompis)

2005/12/31 | J P S | 0 Comments

Erlend Øye-peppen fortsätter. När världens gulligaste norrman skriker

”Det är gott att vara här i Malmö. Det är ensamt, mörkt och kallt på gatorna. Men här inne är det kärlek!!!”

så är det mitt hjärta som smälter.

Så ja, Erlend Øye var (surprise surprise) fantastisk. Han överraskade med loopar och taktmixtrix man inte visste att han behärskade, och sjöng Smiths-örhängen över den bästa meloditechnon. Jag menar, vad är Morrissey för en sångare egentligen i jämförelse? Enda felet var att euforin inte varade tillräckligt länge – en timme enligt mig, två enligt de flesta vänner – men tiden går visst fort när man har roligt. Och det är en få förunnad konst att klara av att sluta när det är som bäst.

Nu är jag bara orolig för att Erlend inte ska hitta till Indierave. Jag fick rapporter om att han stod utanför Deep vid 4 igår och inte hittade hem. Sen såg vi honom stå och se disträ ut vid kaffestugan på flygplatsen då de ropade oss till gaten. Och han var inte med på planet.

”It’s a fine day, people open windows.
They leave their houses, just for a short while.
They walk by the grass, they look at the sky.
It’s going to be a fine night tonight, it’s going to be a fine day tomorrow!”

Så är det. Och ”Sudden Rush” är bästa spåret från Unrest-cd:n.

The Books – Tokyo

2005/12/29 | johan e | 4 Comments

Nyss hemkommen från USA, och jag måste erkänna att de musikaliska upplevelserna uteblev. Dungen är faktiskt stora därborta, liksom. Istället har jag ägnat mig lite åt att fundera på det musikaliska året som gått. För mig har 2005 handlat ovanligt lite om enskilda artister och deras album, jag har snarare upptäckt och gillat låtar (Some Indulgence, Be Mine, Tell No One About Tonight, La Menteuse, It’s Been Too Long, Be My World osv) och skivbolag (Kompakt, Kitsuné). Men mycket av det där har vi ju redan skrivit om här, så jag tänker istället uppmärksamma ett band som funnits ett tag och inte ens släppt sin bästa skiva i år, men som ändå varit en av de stora upptäckterna för min del år 2005. Nu motsäger jag mig själv här, men jag måste säga att jag hade svårt att välja ut en särskild låt med The Books, skivorna gör sig bäst som i helhet, och bäst är nog The Lemon Of Pink från 2003. Nåja, till sist har jag lyckats bestämma mig för Tokyo, kanske för att jag är så svag för flygvärdinnesamplingen.

Erlend Øye – Sheltered Life (Remix) / Fine Night (A Cappella)

2005/12/29 | J P S | 0 Comments

Nu börjar den officiella peppen inför min dubbeldate med Erlend! Vi ses på Crush i Malmö den trettionde, och på Indierave i Stockholm nyårsafton. Jag har drömt om det här i flera år nu…

Erlend Øye är ju, trots Annies vidunderliga existens, min favoritnorsk. Det finns ingen låtföljd jag tycker bättre om än de tre spåren nedan på hans DJ Kicks-album. Talande för den nya tiden är just att den mest briljanta låtföljden inte sker på en enskild grupp eller artists egen cd, utan på en ”samling”, som the singing dj sjunger över och mixar om till en ny kontext. Perfektionen i produktionen av Erlend Øyes vackra stämma (jag undrar om det finns någon röst jag tycker bättre om) över tre av världens finaste och fräschaste pophits, i denna följden

02 Erlend Øye – Sheltered Life (Remix) / Fine Night (A Cappella)
03 Cornelius – Drop (Kings Of Convenience Remix)
04 Phoenix – If I Ever Feel Better

är ingenting annat än ett reningsbad i perfekt musik. Det har i år talats mycket om den teoretiska drömklubben. Min sådan sker i min familjs vardagsrum (för de har den bästa stereon jag vet om) blundandes och drömmandes till de här tre spåren, vars skönhet fyller hela mig med sin renhet och helhet. Ah, ett spa för själen – ingen jävla kaffehouse, utan Erlend Øyes sköra stämma – över den vackraste, helande popmusiken.

(När ni laddar ner mp3orna kommer det bli ett litet hack mellan varje spår, som ni tyvärr bara slipper genom att köpa hela skivan. Fotot på Erlend är taget av Jens Lekman. Och ja, om Rapidshare strular med prat om nyårsuppgraderingar, prova igen 5 minuter senare. Det brukar funka för mig.)

Kalle J – Vart stack du?

2005/12/27 | J P S | 3 Comments

Kalle J bevisar att han är Sveriges bästa Handsomeboy Technique i ett av hans största ögonblick hitills. Den första spelningen någonsin på Digfi: mix förrförra lördagen var riktigt fin, och Kalle J går från viss ojämnhet till klarhet. Han är bäst när det svänger rejält, som här.

(Hybris bjussar på mp3:an (tack Hybris, ni är snälla)! På deras fina hemsida kan ni donera dem pengar, eller köpa grejer på julrea.)

Brad Carter – Morning always comes too soon

2005/12/27 | Björn | 0 Comments

Linköping: ”The city has the advantage of being a major city with all that it entails yet retaining the cozy quiet small town feel, largely due to the lack of high buildings (a result of the military airfield just outside the city).”

Ha, ha, ha.

Efter ett otroligt misslyckat försök att gå ut i Linköping igår på en klubb där testosteronstinna ”riktiga män” tyckte det var en fräsch idé att försöka slå folk som de inte har en aning om vilka de är (ja, jag alltså), krunkefunken var poppis och det hetaste var att låtsas att man är rik råkade jag hamna på en mc klubb av en rätt lycklig slump. Åhyddans mc var som ett högstadiedisco uppeldat på eurotechno och bensinångor. Ett tag var jag Haddaway på den lilla scenen tillsammans med en storasyster som var min dansare påhejade av knuttar och lite vanligt folk. Sen sträckte vi armarna i luften och dansade tills det var dags för mellanölspaus. På det hela taget en rätt underbar upplevelse. Svartklubb med knuttar är småstädernas räddning. Djn blev gladare för varje minut som gick även fast hans bås var i en oljepöl. Mitt leende såg ut ungefär så här ) hela natten. Hans favoritmotorcykel var Moto Guzzi men han hade ingenting med the man, the myth, the concept: Brad Carter (!) och det var det enda som var fel med slutet på den här juldagen. Ahhh, morning sometimes comes too soon!

Annie – Heartbeat (Phones Maximo Park remix)

2005/12/25 | J P S | 2 Comments

Jag har aldrig gått ut på juldagen (mitt hem har alltid varit för impermanent för att ha nån hemvändarfest att gå till), men funderade på att låta ikväll bli första gången. Tyvärr är jag sjuk, vilket i Stockholm aldrig skulle hindra mig (av den här anledningen), men kollar man vad som händer i Lund och Malmö vill man mest stanna i sjuksängen, då det visar det sig att r’n'b, crunk, studentfunk, hiphop, reggaeton och bailefunk fortfarande är det som gäller. Och jag som naivt hoppades på att fågeln som viskade i mitt öra att vi snart skulle få slippa det hade rätt…

Så äh, jag stannar nog hemma, ägnar min tid åt de två bästa julklapparna (Hjalmar Gullbergs ”Sonat” i originalupplaga och Julian Barnes ”Arthur & George” (årets vackraste bok!)) och lyssnar på Annie istället. Den närmaste veckan för mig här kommer handla rätt mycket om mina idoler från Norge (Annie och Erlend Øye). Jag har länge varit kär i honom, men har med tiden blivit mer och mer kär i henne med. Kanske skulle t o m min dröm-l’amour à trois vara med dem? De gör båda fantastisk musik och ger grymma DJ Kicks. Och så har Annie likadana skor som jag och diggar också Jamba Juice (My favorite!). Till helgen ska jag ha en dubbeldejt med Erlend, som ni får läsa om inom en snar framtid, men när får jag träffa Annie egentligen? I väntan lyssnar jag på den finfina Phones Maximo Park-remixen av ”Heartbeats”.

Ce Ce Rogers – All Join Hands (Essay Mix – Accapella Beginning)

2005/12/25 | J P S | 7 Comments

När Johan B bodde i Lund brukade han stå i ett DJ-bås på den numera insomnade klubben Refuge där han predikade den svarta musikens gospel och tog sig själv på en gnutta för stort allvar. Sedan åkte han till Kanada, träffade Ace, spelade blandband för utlänningar och ordnade fest för 150 personer i sitt eget vardagsrum (han och Ace har sedan dess även haft två andra små klubbar ihop). Johan B bor för tillfället i London och försörjer sig som något slags konsult, men drömmer om den svenska indie-euron och poptrancen på natten. Denna text av honom handlar om ”The mother of all housepianon”:

När man kommer hem till sin gode vän Thomas för att sova där under en kort visit till Stockholm finns det ett par saker man måste göra:

1. Ta med sig lime för man vet aldrig om det ligger Bacardi på kylning eller inte.
2. Kolla igenom hans mapp Öra på datorn för där ligger alltid den bästa och senaste housen, technon och electron.

Nu hade jag sån tur att han laddat ned de allra bästa låtarna som spelades på Paradise Garage, 4,3 gigabyte kärlek och vansinnigt bra musik. I en sådan lista måste man alltid leta upp Ce Ce Rogers för Ce Ce Rogers har alltid haft de bästa housepianon som världen har skådat. Jag tror i min enfald att Ce Ce Rogers uppfann housepianot.

”All join hands” inleds med att en röst mässar

”What is house music? A unique form of music that gives complete freedom of expression…”

och alla som någon sin träffat mig vet att jag redan nu är ute på dansgolvet och trummar en egen takt till musiken som ännu inte har börjat. Den börjar inte förrän 2.29 in i låten då de första pianostabbarna sätter hela min värld i gungning. Det här är the mother of all house anthems and the birthplace of the housepianot.

Modesty Blaise – Carol Mountain

2005/12/25 | Björn | 0 Comments

Jag undrar vad som kommer hända när vi kommer fram till nästa sommar egentligen. Jag tror jag kommer explodera när alla tankar på utomhusklubbar och varma äventyrsnätter som aldrig tar slut tillsammans med försklassiga personer med tussilago och solnedgångar i blicken besannas. Rosévinet i parken kommer i alla fall säkert ackompanjeras av musik som precis som Modesty Blaise dito kallas ”full-on summer P!O!P! fun”.

Jag tyckte inte att Rough Trades indiepopsamling lät så skojig innan min gode vän Björn köpte den och sa, hör på det här då. Da da da da. I called you up in the middle of the night! Got you out of bed yes, got you a fright and when you’re famous you can do what you liiiiiiiiiike! Hela rummet omfamnades av en kör som helt klart utgörs av Mr Wilsons sommarbarn och vårkänslor från hundra kära tonåringar. Jag vet ingenting om det här bandet förutom att Carol Mountain är en fantastisk indiebakelse och att du kan läsa mer och hitta fler sånger på Apricot Records och bandets sidor vilket jag inte orkar just nu för det är jättesent och jag ska på Linköpings traditionella hemvändarutgång nästa natt. Du kan väl läsa, hitta mig här och skrika allt du läst i mitt öra någonstans mellan den där hiphoplåten som var en hit 2000 men som vi tröttnat på för länge sen och Jackson 5, för det är så det blir på sin höjd här, och avsluta det hela med nu är det efterfest istället. Det hade varit årets finaste tjänst. God julenatt allihopa.

Pansy Division – Homo Christmas

2005/12/24 | J P S | 3 Comments

L’amour à trois önskar god jul!

(Don’t be miserable, like Morrissey
Let me do you, underneath the Christmas tree!)