Now That’s What I Call Indulgence(Bara titeln liksom!)
Nytt av TTA! Kan ni se mig dansa dansen? Kan ni låta bli att göra det? När ett av Sveriges bästa och mest nödvändiga band gör remix på ett annat av Sveriges sådana, så blir slutresultatet inget annat än helt otroligt. Det här är däruppe i klass med Billy, bland remixarna som slår de redan strålande originalen. Jag trodde det fanns något slags gräns för hur många sådana här glädje-explosioner inombords man kunde uppleva under en tidsperiod för musik. Men inte, för det förlovade året 2005 är svensk musik så förkrossande världsledande. Det året föder svenska band bra och nyskapande låtar som barn i Kina, låtar som ständigt och kontinuerligt chockerar en med sin förträfflighet. Och med avslut, nyårspresenter som denna, pekar inget mot att 2006 inte skulle kunna bli lika fantastiskt! Tack, The Tough Alliance! Ni bevisar återigen, för alla som inte redan fattat det, att ni är väldigt söta, snälla och fina egentligen.
(Thetoughalliance.com rekommenderas, men det gick inte att direktlänka till låten, så jag laddade upp den här med. Det är inte TTA på bilden.)
Förra torsdagen på jobbet var allt sweet.Vi hade inte haft något att göra den veckan än, så vi spelade mest fifa, ping-pong (mycket roligare än pingis!) och gick till Lidl och köpte julmust. Jag fick välja mellan tre hotell och två sorters fullservicelägenheter i centrala Madrid, inför min all expences-arbetsvistelse där i januari och februari (i hård konkurrens med ett fyrstjärnigt spahotell valde jag en egen lägenhet, som jag tänkte mig skulle vara en duplexvindsvåning med utsikt över staden). På torsdagkvällen beställde vi pizza, drack läsk och åt godis medan vi såg på Gudfadern på storbildsprojektor. Sedan åkte vi i varsin taxi hem. Det var min bäst spenderade arbetstid sedan jag var femton, då jag och en kompis jagade varandra med häftpistol och traktor på Skånes böljande fält. När taxin kom in i tunneln under Klarabergsviadukten såg jag en vit limousine med ordet ”Kalas” på registreringsskylten. Och typ så kändes livet.
[Klipp]
Denna torsdagen har allt gått åt helvete. Jag kände mig tröttare på morgonen än någonsin. Jag var så tjock i halsen imorse att det kändes som att jag hostade blod och inte slem. Min chef och bäste jobbkompis slutade idag och flyttade till Norge. Och så blev Madrid inställt, av en helt absurd anledning. Så istället för två månaders lyxande med gratis tapas och taxi hit och dit, så blir det snöslask och pendeltåget till Upplands Fucking Väsby. Nu utan min arbetsplatsfavorit.
[Klipp]
Så förlåt mig om jag är gnällig. Men jag vill göra en Directors Cut på mitt liv, för just idag gör producenten det olyckligt. Tur att jag i alla fall får bestämma soundtracket. Bandet Directors Cut upptäckte jag då jag såg att Discolor-killen skrivit om att Björn skrivit om honom. Det handlar om ett suggestivt, mörkt möte mellan synt och stämningsmusik till dataspel, och den 28e december spelar Directors Cut, Discolor och Locos Solos (Discolor-killen och Tomas Bodén!) i Upplands Väsby. Tyvärr missar jag den enda kulturhändelsen någonsin i förortshelvetet där min arbetsplats tyvärr befinner sig, men det minsta jag kan göra är att tipsa om det. En bra grej är i alla fall att den mörka musiken nu passar min sinnesstämning bättre än förra torsdagen då jag var lycklig. Man får aldrig bli för lycklig, då kommer någon jävel och skjuter en i benet. Så det var väl lika bra att det hände förr än senare, egentligen.
[Slutklipp]
(Ni kan ladda ner fler låtar på directorscut.se. Jag fann det i princip omöjligt att bestämma mig för vilken av ”Start Over” och ”Saigon” som är bäst, så gå dit och döm själv.)
Hej kära läsare. Sitter här i pyjamasen, borde gå och lägga mig men kan inte somna. Jag har drabbats av en rejäl resfeber. Eftersom Björn är på väg hem lämnar jag landet. Sticker till USA i morgon på jakt efter nya grejer att blogga om. Men nu kan jag inte somna, kanske en rejäl whisky hjälper? Det enda som funkar i min playlist för tillfället är konstigt nog franska grejer. Jag har spelat sönder Alyoa hela veckan så ikväll har jag gått över till Hypno Love. Jag är inte precis överväldigad av deras ep Mademoiselle, särskilt inte eftersom Play Paul är där och sabbar, men varianten på Assault On Precinct 13 är riktigt fin.
Jag har tänkt posta den här låten länge, och nu såg jag precis att Emil Arvidson visst tänkt det med. Istället för att låta det låta mig låta bli, får det inspirera mig till att äntligen sprida det här fascinerande lilla stycket till världen ytterligare. Vi har pratat om iTunes lustiga klassifieringar tidigare, men den här har musikspelaren faktiskt nailat spot-on (och nej, vi tror inte på den där teorin om att det egentligen är människor som bestämmer vilken genre det är), som avant-garde. Och lite avant-garde skadar ju som bekant aldrig…
Stycket är en konversation mellan Hans Appelqvist och två små flickor; ”Zenna & Marie”. De inleder och avslutar låten med att sjunga egna sånger, på svenska och engelska. I mitten intervjuar Hans dem, om vad de vill göra i framtiden. Flickornas sång på slutet handlar just om det, att ”du kan bli det du vill bli”. Och
inledningslåten handlar om dåtiden, skolan innan sommarlovet.
”Zenna och Marie” är en intressant konversation mellan Hans och två söta barn – deras känslor inför skolavslutningen, sommarledigheten och framtiden blir på något sätt fångade i Appelqvists dubklick och pianoklink. Allt vävs ihop till någonting som jag helt enkelt skulle vilja kalla genuint fint. Hans Appelqvists värld är så vacker och speciell, och hans röst så mysig. Jag tror inte barnens värld kan bli mer magisk än så han som han fångar den. Precis som Zenna och Marie vill jag väl också jobba med djur egentligen, men jag nöjer mig med att följa bebispandans uppväxt så länge.
(Fotot är ifrån när Hans var hos mig och Simon i Umeå i våras och framförde sin Bremort-föreställning.)
L’amour à trois har härmed glädjen att presentera följetongen”The Very Best of Italo Disco”; tidigare bara tillgänglig via limiterad cd. Skivbolagschefen för ”I Love Hits”, Jochen, behöver egentligen ingen närmare presentation, hans egen blogg presenterar honom bäst. Men nämnas kan ju att han och Per Hagman räknas till Sveriges bästa italo-konsulter (om vem av dem som egentligen kan mest tvistar de lärde). Vi kör hitsen i ordning, från ett 
till femton, med ackompanjerande text av Jochen. Först ut är Sensitive med ”Driving”:
Sist jag kollade på ebay gick ”Driving”-tolvan för över 400 dollar. Dess mytiska status närmar sig kanske Black Devil-nivå. Sensitive vet jag egentligen inte mycket om. ”Driving” släpptes tidigt 80-tal och fick ett visst rykte, som sedan har vuxit genom åren. Italon från början av 80-talet hade ännu inte kommersialiserats och omfamnats bortom underjorden. Jag tror att en skiljelinje before and after går ungefär 1984. Så de riktigt insnöade skallarna ger nog ”Driving” sitt bifall. Det är en fantastisk låt. På drygt sju minuter får vi oss till livs en obarmhärtigt hård dansgolvsvältare som flörtar både med disco och syntpop, och över alltihop en melodi som låtskrivarna bakom Samantha Fox ”Touch Me” måste lyssnat extra noga på.
Min plan idag var att packa lite och sen skriva något fantastiskt här som en sista sak innan jag åker hem från USA. Det hela skulle handla om något stort och ackompanjeras av soul för en gångs skull. Så kommer det inte bli eftersom den amerikanska arrogansen förstörde min dag istället. När jag hamnar i sådana här situationer där livet faktiskt känns oförstklassigt kan det hjälpa att tänka på tillfällen när allt var mer okomplicerat som till exempel när min bästa låt var Pandoras Box med OMD och min bästis var I love to hate you med Erasure. De var med på Absolute Music 12 respektive Radio City Hits 2. En av de gladaste eftermiddagarna i mitt liv var nog när vi satte I love to hate you på repeat och hoppade i min säng tills våra små ben inte kunde bära oss längre och sen berättade vi för fröken dagen efter att den var bäst. Allt var bara så jävla bra med den låten just då. Som man växer ifrån gamla vänner ibland växte jag ifrån Erasure och min kompis skrattade när jag frågade honom om han ville ha mina mp3or med dem i våras men idag när jag kom hem var I broke it all in two från senaste skivan Nightbirds (underskattad!) det enda jag ville höra. Det är ofta de gamla vännerna som kommer tillbaka och tar hand om dig när du som mest behöver det.
Om två dagar är jag hemma igen och då hoppas jag att jag kan ge alla en sån varm kram som Vince Clarke och Andy Bell gett mig idag. Vi ses snart Sverige. I love you!
Vi kommer aldrig bli besvikna på herr Rimgard. Aldrig. Det här är så bra att mina ögon tåras och mitt hjärta hoppar. Ge Billy en julklapp; gå till hans blogg och berätta för honom om hur magiskt det här är! Ge någonting tillbaka. Det känns fint, vi lovar!
(Pst: på bilden står det ”Billy Rimgard for president”. Synd att ”for president” inte syns, men jag ville inte förstöra det fina originalet. Även speedwayfans i staterna älskar såklart Billy.)
Varför låter inte Jim O’Rourke alltid såhär? Varför skramlar han runt med Sonic Fossils när han kunde fortsätta jakten på den perfekta popen?
”Something Big” är en av dess största stunder. Omarbetningen av Bacharachs hit, med Hal Davids fantastiska text, influerar allting av Embassy.
Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna.
Gud gjorde den och satte den i Jim O’Rourkes händer.
Som letar efter något stort.
Och finner det.
Like a grain of sand, that wants to be a rolling stone,
I want to be the man I’m not, and have the things I really haven’t got,
And that’s a lot.
There’ll be joy and there’ll be laughter,
Something big is what I’m after now,
Yes, it’s what I’m after now.
After taking, take up giving, something big is what I’m living for,
Yes, it’s what I’m living for,
Living for.
Why must I go on and fill my life with little things?
When there are big things I must do,
And lots of dreams that really should come true,
Before I’m through!
(Fotnot: renässansmannen Jim var musikkonsult på ”School of Rock”. Världen är besynnerlig.)
Jag brukar göra små skivor till min flickvän med musik som jag tänker att hon kanske kommer tycka om. Ibland går det dåligt (som när hon tyckte att Do the whirlwind med Architecture in Helsinki var dålig och jag tyckte den var en fantastisk popdänga) och ibland går det helt otroligt bra som till exempel när den här var med. När hon hälsade på här i USA hade vi Imogen Heap-karaoke med Hide and Seek som paradnummer och sen tog vi på oss våra hemsydda rymddräkter och försvann ut i Halloweennatten med hela huvudet fyllt av körer. Vår favoritdel är runt 2:45 när lagren av röster blir lite extra maffiga sådär men ja, jag älskar varje sekund.
Jag hörde att Hide and seek tydligen var med i säsongsavslutningen av OC hemma och det brukar ju vanligtvis få folk att gå i taket och börja tycka illa om saker men sånt är ju som bekant egentligen fånigt så låt bli det.
(Bilden föreställer alltså inte oss utklädda till rymdmän. Det är någon annan utomjordning som försöker kidnappa en liten unge)
Den här veckan har jag blivit kallad motherfucker två gånger trots att jag faktiskt är rätt snäll (eller förlåt, en gång för den andra blev jag kallad cracksmoking motherfucker om man ska vara petig). De personerna som kallade mig det hade lika fel som när jag tänkte att jag inte gillade Electronic ett tag. Om man tar bort Bernard Sumner så är de en ganska tråkig idé eftersom Johnny Marr inte varit inblandad i sådär jättespännande saker efter the Smiths även om de på många sätt och vis var ett förstklassigt band. På något sätt lyckas ändå Electronic erövra en del av mitt hjärta med sin kanske lite gubbiga variant av electropop. Här låter de som Release drygt 10 år innan den kom komplett med just duon Tennant/Lowe på kör. Användandet av Pet Shop Boys ursäktar till och med det lite väl medelhavsdoftande gitarrsolot mot slutet. Det finaste av allt är nog introt där pianot (igen!) och stråkarna (ja!) ger en hint om vilket klassiskt mästerverk som snart ska breda ut sig.
Now That’s What I Call Indulgence
Senaste kommentarer