Monthly Archive for december, 2005

Kilotin inatt var fantastiskt. Marie Laveaus inre rum var en rykande het bastu eldad av poptechno. Glädjeångan låg så i luften att det inte behövdes någon rökmaskin. Bildprojektioner avlöste varandra på tv-apparaterna och på scenen, bakom kvällens hjälte-djs. Jag stod still och tog in synen av den perfekta klubben länge innan jag kring ett begav mig ut på dansgolvet. Det var tätt, svettigt, vackert. Glas under fötterna och lycka i ansiktena. Det var som klubbar ska kännas, det fanns ingen morgondag, jag ville inte vakna. Jag dansade tusen danssteg och log en miljon leenden. Min favorit, huligandansen (även känd som TTA-dansen), var min bästa dans som vanligt och leendena besvarades. När John och Eric ropade ut champagnesprutarna, blev vi avkylda och blöta. Folk hade förberett sig med vita handdukar. Jag bad om minst 10 glas vatten under kvällen och hällde hälften över mig. Jag dansade med isbitar i händerna och mot ansiktet. Jag kramades med okända och vi skakade på huvudet. När sista låten spelats skrek dansgolvet, som på slutet dansat med alla ansikten vända mot scenen i hyllning och beundran – inget självupptaget hångel här inte – ”en gång till!”. Sedan ”vi vill inte gå!”. Lyckan i Kilotinduons ansikten över kärleken de välförtjänt skänktes är sånt man inte ofta ser. Jag stod kvar ett tag och tittade, men nekade till efterfesten.

Kilotin kändes lika viktigt, känslosamt, stort, som första gången på det där mellanstadiediscot. Då en hel värld uppenbarade sig i gympasalen med de lamt skiftande gröna, gula, röda och blåa ljusen, i hopp om att man skulle få dansa med den sötaste tjejen till sista dansen, fast man visste att man skulle spendera hela kvällen med killkompisarna och apotekarnasläsken på bänkarna vid redskapsväggen. Åh, man kände känslorna då, men man förstod ingenting. Kilotin, och Ring Snuten (aka Patrik), har förstått allting. ”Mellanstadiediscot” handlar inte om Kilotin, men de båda till synes vitt skilda sakerna har det gemensamt att de vet att discon kan vara bland det mest känslosamma och vackra som finns. Tack Patrik, säger 11-åringen i mig, tack Kilotin, säger den unge vuxne. Rest in peace, mina minnen av er. Allt är bra, allt är fint.

Just nu snöar det faktiskt i Malmö. Ypperligt läge för att posta en jullåt alltså. Julmusik verkar inte bara attrahera Indiesverige, även avdankade 80-talsstjärnor lockas av att verka i genren. Jag vågar definitivt inte lyssna på hela Cyndi Laupers julskiva (kolla på bilden liksom), men December Child är en fin bit, stillsam och avskalad och fylld av den där stämningen jag tjatade om tidigare. För Cyndi blir det inte en jul på dansgolvet, men jag gillar det ändå.

It’s gonna be alright, tonight! En himlarns vis man som kallar sig Bjärn sa en gång i kommentarerna, med anledning av att han bara tyckte senaste Mr Suitcase låten var rätt fin, att ”veckans stråkpophousedänga är istället Brad Carters Red Carpet-remix”. Jag är redo att utnämna Bjärn till L’amours lilla hustomte och glädjespridare även om det verkar som att låten släpptes första gången redan förra året. Han får nyckeln till staden, hundra vita springare, halva kungariket och en date med den ljuvligaste prinsessan och då står jag ändå i tacksamhetsskuld. Så bra var hans tips. Först trummorna, följt av varma syntetstråkar och så housepianot. Housepianot! Jag slutar nu för jag finner inga ord men om ni skulle se hur lycklig jag ser ut varje gång jag hör den här låten så skulle ni förstå vad jag menar.

Jag tror vi alla behöver mer Red Carpet eller Patrick Bruyndonx och Raffaele Brescia som de heter på riktigt (smaka på de namnen!) så fort som möjligt. För övrigt har Brad bland annat remixat Duran Duran innan.

Nog för att jag var med på idén att posta alternativa jullåtar här, och nog för att jag t o m gjorde en alternativ jul-cd och spred för något år sen, men nu är jag jävligt trött på orden jul, bells, christmas och andra tomtepåhitt – då hela indiesverige verkar ha fått dille på julen just denna vintern. Den mest intressanta julindie-ep:n av alla verkar ändå lovande, men frågan är om ens Le Sport, Mr Suitcase och Vapnet (bland andra fina) kan få de där gamla slitna låtarna nya, fräscha och framförallt bra i någons öron. Jag måste säga att jag tvivlar, trots att de medverkande artisterna har all min tilltro. Men det är trevligt att Le Sport återigen bevisar sig vara reklamgenier…

Sophie Rimheden & Sofia Talvik gör istället för covers en helt ny hit, som de tänker tillbringa julen på dansgolvet med. ”Xmas on the Dance Floor” innehåller det mesta av det som var så fint med svensk musik 2005: studsande housepianon, en bestämd men samtidigt melodisk basrytm, sång som gifter indien med euron och en makalös hitkänsla. Enda problemet är att jag känt mig tvungen att bläcka ut ordet Christmas varje gång jag lyssnat på låten, men jag tror att jag är på väg att acceptera t o m det förskräckliga, alltför ofta förekommande, ordet. När jag väl gjort det så kommer till slut även jag att omfamna julen. På dansgolvet då, såklart. Med Sophie Rimhedens och Sofia Talviks hjälp….

(På http://www.sophierimheden.com/ kan ni även ladda ner bookletten och texten. Sophie har släppt gratis mp3:or förut, och jag måste säga att det är fina initiativ hon gör, i dessa tider.)

Eftersom jag ska åka hem snart fick jag ett litet fotoalbum av mitt sambaband idag. I det där albumet finns en liten värld samlad. En där jag alltid kan dricka Abes favoritdrink Chivaz med is och lyssna på hur det var att vara sjöman i Sao Paolo, där det är lika coolt som nödvändigt att ha gröna paljettvästar när man ska synas offentligt och där man är en fantastisk person bara man är lite glad, trummar på saker och gillar att dansa. Det värsta är bara att bilden av den här lilla underbara världen slutar med att en vän skriver: Bjorn, darling. Have a great life. I will miss you. Sånt brukar ofta betyda att det kommer dröja länge innan man får leva i en dröm igen och jag älskar drömmar.