Billys projekt, Embassy, Le Sport, Jens Lekman, Radio Dept, Tough Alliance, bara för att nämna några – kan alla få oss att längta hem, efter att gå på spelning, efter att återigen känna oss som en del av en ”scen”. Som en del av det bästa på jorden (den vackraste musiken), som i mångt och mycket tyvärr inte når ut särskilt, ens i landet. Därför är det självklart att vi utnyttjar den lilla plats vi har i världen och mediabruset, till det som för oss är god journalistik; att skriva kärleksfullt och positivt om det i ljudväg som får det att spritta i våra hjärtben och muskler. Till att sprida medvetenhet om det vi finner fint och vackert, i naivt hopp om att det finns andra där ute som kan känna något liknande.
Och tydligen finns det det! T ex skrev en briljant människa en kommentar här om att han skulle bli aktivist för att få Billy att fortsätta göra konserter. Det får mig att le, för det är just denna kärlek vi talar om, kärleken vi får ur bra musik, som vi nu i fåfänga men ärliga försök kan ge tillbaka till dem vars musik vi älskar. Ty en scen kräver mer än musiken och musikerna – alla kan vara en del av den – och det här är ett av våra försök att dra ett strå till stacken.
Till det bästa i fälten hyllningar och svensk musik hör Gals and Pals ”Fader Bach och Beach Boys”. Här hyllas strandpojkarna på ett sätt som våra egna stämband och kreativitet nog tyvärr inte mäktar med. Hade bara Beach Boys hört Beppe Wolgers vackra text i tid hade de säkert aldrig råkat i de kommande bekymren, Brian Wilson hade sluppit drog- och mentaltillståndsproblemen, och Mike Love (den onde) hade aldrig tillåtits ta över skeppet och styra det. Vi tror oss aldrig kunna åstadkomma något liknande, men vi kan åtminstone berätta om underverket! Tack till Cdoass-Peter för låttipset.
Senaste kommentarer