Love songs of the hanging gardens. Kelley Polars mästerverk från förra året och den skivan som blivit min bästa promenadkompis runt Malmös frostbitna gator de senaste veckorna. Citypaper Online skrev att det var som att Larry Levan hade fått tag på ett par av Beach Boys gamla masterband i ett väldigt kallt klimat. Samtidigt låter det lite som att en mycket bräcklig korgosse gift sig med Ellen Alien och skapat en nytt soundtrack till den vita hundens flygresor i Neverending story. 
Det är lite funky sådär och samtidigt mycket vackert. Min kärlek till hela den här skivan gör det svårt att välja en speciell hit men My beauty in the Moon, där Kelleys ömtåliga röst hela tiden befinner sig i förgrunden, parad med en lika minimalistiskt som spännande syntmatta, är ett prov på den här virtuosens briljans. I’ll love it til’ I loose my mind.
Monthly Archive for januari, 2006
The sound tonight is the sound of light!
Peter Nilsson, från Cdoass och Autumn 66, gör om och gör fint. Genom att först och främst klippa bort Jamaicarösten som förstör allt, och sjunga in lite Servicedoftande sång istället, så förvandlar han Bob Sinclairs ”Love Generation” från lite plastig kaffehouserasta till perfekt dansgolvsindie. Och tillsammans med den trista sången försvinner allt som var dåligt. Kvar återstår bara det fina instrumentala; melodierna, pa-pa-pomsen, visslingarna och en perfekt pur pop-känsla. Samt en suverän låt som äntligen hittat hem och slipper clowna sig mera.
Denna söndag vill jag dra vår lans för ett svenskt band igen. Jag har haft öronen på Kuryakin länge, men ibland tar det tid för skönhet att sjunka in. ”Fought a war” är en sådan skönhet, som har gått från anonym i bakgrunden till att vara sången som cirkulerar inuti en då man vaknar på morgonen.
Det är i många avseenden den perfekta låten för den här tiden på året, för resan på pendeltåget i den kalla svenska vintern. Det är också en sång som är perfekt som sällskap för öronen när man stänger ögonen, eller sitter och tittar ut genom fönster. För min del påminner det om gymnasiet, en allmänt deprimerande tid med några få ljuspunkter, som då vi alla brukade sova i samma minimala studentlägenhet efter konserter. Vi låg ihopklämda på golvet, fnittrade åt dumma grejer och kunde inte sova på grund av allt té. Till slut vaggade någon lågmäld sång av Secret Stars, Cure, Ida eller Van Pelt oss till sömns. Kuryakins musik avnjutes även den lämpligen som sängfösare, in i den perfekta drömmen.
Nyckelordet för Kuryakin och ”Fought a war” är bräcklighet; deras skönhet är en bräcklig skönhet. Gitarrplockandet förefaller tveksamt dröjande, syntstråkarna stiger långsamt in, den vackra, svaga, sången och körerna hotar att spricka när som helst. Det enda som känns helt säkert är den finast elektroniska percussionen jag hört på länge, och så översköljs den av de andra elementen. Givetvis är den förefallande bräckligheten bedragande, i själva verket så vet Kuryakin precis hur elementen ska sättas samman – det hörs tydligt – och sättet de gör det på bär fram den önskade stämningen av melankolisk sårbarhet perfekt. Samt lyckas med något så svårt som att föra fram känslan av något som helt enkelt är vackert.
(På Kuryakins hemsida finns fler vackra sånger, bland annat den fantastiska covern på Electric Prunes ”Onie”. Gå dit, lär mer, ladda ner.)
Någon skrev i kommentarerna att Zeitgeistlåten var en cover på Kate Bush’s ”Running Up That Hill”. Jag hade aldrig hört den låten tidigare, så utifall fler än jag befunnit sig i den prekära situationen ger jag er härmed möjligheten att ta er ur den.
Glöm inte att ha roligt i helgen! Om du befinner dig i Stockholmsregionen tycker jag att du ska på Marie Laveau. Ikväll är det premiär för Smet, där du kan kolla på fantastiska The Field (passa på att ladda hem Smets mixar förresten), och i morgon spelar franska Chloé på Paradise.
Själv bor jag ju i Malmö och där kan den nyfikne spana in både en och två av era favoritbloggare på klubben Fusion Micro på Retro i morgon, där tidigare nämnda The Field förgyller lördagen. I kväll då? Jo, jag tänker stanna hemma och lyssna på Misswonda.
Vad/vilka är Zeigeist egentligen? Ingen verkar veta. Den hetaste teorin just nu är att de har gjort en Sigur Ros & Mogwai, och gömt med ”Tar Heart” på en seedning av Knifes senaste platta. Om så är fallet är åtminstone jag charmad, då att marknadsföra sig som ”Sigur Ros & Mogwai” på fildelningsnätverk är ett oerhört smart sätt för ett okänt band att sprida sin musik på – och en insmygning av sin egen låt på en läckt Knifeskiva inte kommer alls långt därefter.
Särskilt som ”Tar Heart” förtjänar sin spridning – instant charmer till tuggummigoth som den är – komplett med körer, stön, blopp, fast bas och trummaskin, hitkänsla och väl tillvaratagna (om än något påtagliga) Knife-influenser.
(Length var först med Tarhead, och Helskägg visade vägen. Tack till dem!)
En vis person skrev att Sèbastien Telliers skiva ”Politics” enbart borde bestå av en lång version av sista låten, ”La Ritournelle”, istället. Det låter onekligen som en god idé. Jag orkar inte ens lyssna på resten av skivan, men La Ritournelle har bitit sig fast och jag återkommer till den gång på gång. Jag tror att det är den speciella stämningen som låten framkallar – melankolisk och hoppfull på samma gång – som gör det så bra, för det är precis så jag vill känna mig idag.
Corynne Charby. Toppmodell. Filmstjärna. Sångerska. Renässansmänniska.
Moi, je suis pas faite pour les dollars, les défaites
J’ai un chagrin de Baby Doll
Sans idylle, Sans idole
…Et j’vis comme une boule de flipper
Qui roule…
Vår käre gästbloggare Joch goes:
Mannen som blev Mike Mareen spelade på 70-talet tysk folkmusik, sedan gick han till sjöss och seglade ända till New York City. Vad som hände där vet jag inte, 
men när han återvände till Tyskland på 80-talet så föddes Mike Mareen, en av de mest smaklösa och galna artister jag någonsin har stiftat bekantskap med. Med hits som ”Love Spy” och ”Agent of Liberty” var han garanterat den som stack ut mest på alla de italosamlingar jag slukade i min barndom. Sjunger han? Pratar han? Skriker han? Väser han? Check, check, check och check. Och vet karln egentligen vad han sjunger? För att inte tala om musiken! Det handlar om ganska hårda men ändå cheesy discobeats, med utflippade ljudeffekter och irriterande/inspirerande syntslingor som krydda. ”Don´t Talk To the Snake” är en exposé i musikaliskt clowneri, men det är också en fantastiskt bra och underhållande låt.
Den senaste tiden har jag haft så många saker att fixa med sen jag kom tillbaka till fina Sverige, att jag inte hunnit blogga eller försöka realisera några av de små planer man alltid går och tänker på. Men nu jävlar, snart ska jag bli lite mer av en livets alkemist. Det finns så mycket luft här nere som borde förvandlas till guld och det kan ju inte vara så svårt att göra livet lite skojigare i Skåne, och då menar jag inte bara för mig utan för dig också. Jag började projektet blygsamt idag med att sjunga ännu finare när jag spelade Such Great Heights på min leksaksukulele. Min danska tantgranne såg lite extra glad ut i trappuppgången. En kille som är expert på det här är brüder LB (Lassigue Bendthaus). Han gör det fina finare. I den här episoden av framgångssagan tar han sig an den riktige Thin White Duke och gör Ashes to Ashes till världens lilla bästa mystechnovisa. Sjung den i din lägenhet och gör dina grannar glada. Tillsammans kan vi göra allt till guld.
(Ps: Elaka trancetomtar med mp3-bloggar lurade oss att tro att det var Frére Jacques Lu Cont som svängt till den här. Som den gode Mono berättade så är det inte det. Däremot så är det faktiskt en version av Bowies sång. Mer om förvirringen i kommentarerna!/Ace)
Senaste kommentarer