Jag måste erkänna att jag inte går ut så ofta nuförtiden. Och kanske är det lika bra det, för ryktet säger att kidsen i den här stan helst dansar till s.k. ”britpop”. Nä, då är det bättre att stanna hemma och drömma om den perfekta klubben, där världens bästa publik svingar glowsticksen i luften till Naum Gaboremixen av Hot Chips fina Over And Over.
Monthly Archive for januari, 2006
Page 3 of 4
Låt nr 2 i ”The Very Best of Italo Disco”-följetongen, presenteras av ”I Love Hits” skivbolagsboss Jochen nedan:
På något sätt markerar Miko Missions ”How Old Are You?” startpunkten för den kommersiella italons segertåg. Den blev en jättehit i Europa 1984, och den fyller fortfarande dansgolv. Jag tycker inte ”How Old Are You?” andas riktigt samma naiva optimism som kännetecknar den partyglada italon; den är lite mörkare, lite mer reflekterande och grubblande. Men lyssna på den genialiskt sparsmakade produktionen, som drivs av en syntbas i midtempo, och så den där ljusa, karaktäristiska slingan ovanpå! Det här är tidlös popmusik.
Åh, ibland känns det som man är för sent ute hela tiden! Visst, det är aldrig för sent med bra musik, men jag kan liksom inte släppa tanken på att man borde blogga om det senaste, nyaste, koolaste precis hela tiden. Som sagt, jag hänger inte med i svängarna. fick precis tag på gästboksprofilen Willie Tanners top 2005, en topplista fullsmockad med fantastisk musik jag knappt hört talas om förut. Man har missat alldeles för mycket under året. Jaja, desto mer att upptäcka nu istället.
Det är lite oklart varför Pascale Borel sjunger om Alicante, min franska är inte bättre att jag anar någonting om solen på stranden, och det känns ju som ett bättre alternativ än dimman i Malmö, liksom.
La la la oahah. Det är min favorittext i många sånger, till exempel den här, och jag hoppas att det är precis så Johan sjunger när han och alla andra får höra mer av Phofos lilla fina värld. Just det här exemplet kommer från något som kallas Aqui Uzumaki Project som är musik till konst som ser ut ungefär som den på bilden. Vill du höra mycket mycket mer, och det vill man för nästan allt är finfint, är det bara att gå till den här fiffiga sidan. När jag tänker efter är nog en länk till det årets julklapp eftersom man kan ladda hem en julemix, läsa att Phofo ska komma med en hel skiva och att även skateare gillar klippochklistrapop vilket visar, igen, att vi alla är en stor och kär familj nu för tiden.
När Ace börjar snacka om covers som är bättre än originalet, tänkte både Joakim S. och jag på My Favorite. En gång i tiden berättade jag för Michael Grace Jr. att han och hans band gjort en vanlig sommarkväll till den finaste i mitt liv. På den tiden hade jag nog aldrig trott att det skulle gå att förbättra en låt med My Favorite. Hur förbättrar man perfektion liksom? Jag kan alltså inte förklara varför, men idag måste jag säga att Phofos remix av Homeless Club Kids verkligen slår orginalet! Denna låt kom kanske inte år 2005 men den har förgyllt många grå vardagar och trista cykelturer till Arlöv under sommaren, hösten och vintern. Sen jag hörde den första gången har jag letat efter mer av Phofo, men jag har kammat noll. Kanske finns det en läsare som kan hjälpa mig?
på bilderna: Viktor och Anton, två av Göteborgs största My Favoritefans, samt Michael Grace Jr.
Alltså, den här låten är ju jättemesig men det är rätt fint tycker jag. Refrängen är made in heaven med grease-highschool ba ba ba woos följt av en mer slätstruken vers som får refrängen att kännas ännu mer fantastisk än vad den är från början. Om jag inte var så allergisk, och gillade katter, skulle jag dansa med små siameser och bondkatter i vardagsrummet varje dag och få dem att känna sig som om de vore i katthimmelen men nu nöjer jag mig med att mysa framför Cute Overload ihop med Girlfriendo och en uppsjö mousserande viner. Bandets gamla hemsida är tydligen lite mer åt det erotiska hållet nu för tiden så man kan inte läsa så mycket mer om dem men de är en fin del av Sveriges musikjuveler och den gamla skivan Surprise! Surprise! It’s Girlfriendo har en annan fantastisk sång som heter typ First kiss feelings first som mystiskt försvunnit från mig. Jag fyller år den 27e maj.
Jacques Lu Cont är ett geni! Han kan omvandla kol till diamant och nästan till och med göra Madonnas musik intressant på riktigt. Och när ett av världens bästa band – New Order – inte klarar av att vara absolut moderna och fantastiska på egen hand längre, så är det skönt att det finns killar som Jacques som kan fixa biffen åt dem genom en lika enkel som genial remix. M-m-m-yeah, den patenterat New Orderska gitarsmekningen, synthen som låter som ett glockenspiel, glitchkörerna, den bestämda trummaskinen och trancestegringarna/sänkningarna är några av de mest framträdande inslagen i denna m-o-n-u-m-e-n-t-a-l-a dänga.
Kärt barn har många namn och Jacques är även känd som Stuart Price (hans riktiga namn), The Thin White Duke (min personliga favorit) och Zoot Woman (remixen på Phoenix ”Too Young”!). Tyvärr har han även varit alltför insyltad i mindre fantastiska saker som Les Rythmes Digitales, och nämnda Madonna. Man önskar att han kunde ägna sig åt de lite trötta krigsveteranerna i New Order på heltid istället. Både han och de, samt för den delen alla vi, skulle må bra av det.
Inom en mycket snar framtid följer en fortsättning på temat remixen som slår originalet, i sammanhanget av just denne förträfflige man med många namn.
Någon gång förra året var tydligen druvorna som finast enligt Lindström och hans kompis Thomas men jag missade allting. Hann ni smaka de fantastiska druvorna? De satt i vackra klasar och norrmännen träffades förväntansfulla i sina stugor runt bord fyllda med röda, vita och nästan svarta druvor. De tittade varandra i ögonen och nickade lite som för att visa att det verkligen var en speciell stund som kommit. Sen kalasades det. Ja, norrmännen älskar verkligen sina druvor och det är folk uppfödda på dem som gör en Heartbeat, en I’d rather dance with you och för all del hela skivor som den Lindström och Prins Thomas gjort. Den fortsätter växa så det knakar och från att ha känts lite tråkig i början vill jag nu höra om suppegjökar och Boney M, i en poppig rymdkostym, varje dag.
Vi har hört rykten, känt positiva rubbningar i marken med våra finstämda fingrar, och med grund i detta hyser vi förhoppningar om att det ska bli mindre hat i år. Världen i övrigt kan man kanske inte påverka så mycket, men åtminstone ens egen lilla bubbla. Vi vet att det ofta är svårt att älska, och lätt att hata, särskilt när såna inspirationer som Neil Tennant talar i sådan här charmerande retorik. Eller när det finns hemska småstäder och låtar som t ex ”I Hate You Forever” av Domotic, som följer Razzys ”I Hate Hate” på min alfabetiserade playlist. Fast det enda som egentligen är värt att hata antagligen är hat, i alla dess former. I grunden talar väl både Neil och Domotic också om hat som ett sätt att kunna älska på. Och visst, ibland behövs det för att ta fram kärleken. Bara man inte låter det ta överhanden, och bara så länge man vet att det det vore bättre och finare om man kunde fokusera på älskandet över hatandet istället (jag tror verkligen inte på ”att definiera sig själv genom hatet”, det gör nazister med). Och nej, jag är ingen hippie, och vi ska inte tala om vad jag känner inför dem (mindre hat i år, remember!).
Någonting som inte riktigt framkommit hitills på L’amour är vår – eller min, kanske jag borde säga, även om jag tror Björn också skulle skriva under på det – kärle
k för studssoul. Den ligger i fall som detta mycket närmare saker som vi älskar – som till exempel sofistopopen, softrocken och den elektroniska lyxpopen – än vad man skulle kunna tro. Enligt mig åtminstone. Lyssna på basen, handklappet, orgeln, kören, och tänk på vad det där pianot som lurar i bakgrunden påminner om egentligen – och fundera lite på om inte det här hade varit en indiehit av bara tusan om Jens Lekman hade gjort den. I precis samma form som nu. Och skulle inte ”I Hate Hate” egentligen passa perfekt in där på en soft Panachemix, mellan Bart Davenport, ett Ben Gibbardtronica projekt och, säg, Embassy? I’d say. Ge den en chans, och du kommer högst troligtvis sjunga med, och hata hatet tillsammans med Razzy, mig och förhoppningsvis många fler.
(Bildgooglar man på ”I hate hate” får man bland annat fram den härliga bilden ovan på fina ugglor. Jag gillar verkligen ugglor. Pingvinerna då? Ja, jag älskar verkligen pingviner. Såg March of the Penguins två gånger på en vecka i Kalifornien! Kom ihåg att vara snäll mot djuren, till exempel genom att inte äta dem.)
Min relation med Brian Eno började för ganska länge sen när jag bara var en liten oskyldig östgöte som såg Velvet Goldmine på bio tillsammans med de andra barnen och tyckte det var häftigt. Glittret!
Som många andra bra saker leder det ena till något annat fint. Jag kom ju på efter ett tag att de bästa låtarna i filmen kom från Roxy Musics första skiva som Brian Eno producerat och så hade ju han gjort jättefina skivor till flygplatser och allt annat som man började befinna sig på alltmer och så nu förra året kom ”This” som förstaspår på en ny underbar skiva som gör mer intryck än vad en visning av Velvet Goldmine skulle göra nu för tiden. Den senaste veckan har jag tagit längre och längre promenader, eftersom jag varit lite sjuk innan, och Brian har alltid följt med mig. Hans musik glittrar i takt med Riddarfjärden och jag har sett ljuden dansa i iskristallerna från barnens skridskor i Vasaparken. Paddy McAloon och Brian Eno borde göra en skiva ihop. Det skulle vara ett giftermål i himmelen om något men tills dess är ”This” i alla fall en förlovning. Puss.
Senaste kommentarer