Monthly Archive for februari, 2006

Ibland går det inte att lyssna på något annat än Go-Betweens. Jag antar att det är lite av en snuttefilt för mig, men i min värld har Go-Betweens alltid varit en musikalisk konstant på nått sätt. Musik som man kan återvända till gång på gång, när allt annat känns trist och meningslöst. Idag är en sådan dag. Jag bläddrade lite på ipodden när jag skulle cykla hem från jobbet, men det var inget som dög. Jag behövde höra Robert Forster och Grant McLennan. Idag passar jag på att lyssna på ”Friends of Rachel Worth” som kom 2000 och som egentligen är den enda av 2000-talets skivor som har drabbat mig. På något sätt känns det ändå tryggt, Go-Betweens har sin storhetstid bakom sig och det gör liksom inte så mycket, för ibland går det inte att lyssna på något annat.

Det har varit ett glädjande fint OS för Sverige hitills. Och då har vi ändå kvar femmilen, olympiadens främsta gren och loppet som kommer närmast bergssträckorna i Pyrenéerna i tävlingen om världens största sporthändelse.
Imorgon tilldrar sig förutom denna klassiker också den efterlängtade finalen mellan Sverige och Suomi i hockey. Och för att inte alla som håller på det förlorande laget ska gråta blod och tänka onda tankar när de finska sisulejonen tar hem segern, bjuder jag på lite sexig poplounge, sjungen på det vackraste språket i världen.
Det låter ungefär som om Chris Isaak skaffat finsk tjej, börjat harmonisera vokaler och tagit med henne till Colette, där de tillsammans med hippa fransmän i elektronikaskägg spelar musik för Per Hagman i mineralvattenbaren.
Och tycker ni det låter dåligt så tillhör ni antagligen dem som har den dåliga smaken att heja på Sverige i hockey.

Vad har hänt? Har bloggen blivit avslöjad av DN? Har L’amour à trois tappat stinget? Oroa er inte, vi har legat lite lågt mitt i veckan bara. Idag bjussar jag på en discostänkare som visserligen inte är helt ny, men det gör ju inte låten sämre, eller hur? Extra glad blev jag när jag hittade fina bilder från min favorit-teen-alien-serie Roswell, som behandlar samma tema som Ajello.

För ett tag sen bodde jag i Göteborg och det är fortfarande en av mina favoritplatser. Oftast förstår jag inte alls varför jag lämnade det men det hade nog med rastlösheten att göra. När jag blir gubbe ska jag kanske stanna där och bo i ett av de fina röda husen i Majorna, mata fåglarna i Slottskogen och berätta för mina barnbarn om tiden då det fanns pingviner i parken. En av kvällarna jag kommer ihåg mest var när jag och min fina vän Linnea gick till Kronan och tittade på Dorotea som hade en briljant sång om att äta choklad, om jag kommer ihåg det rätt, och sen Lucksmiths som alltid kunnat fylla en kväll med den allra bästa mjukisindien. Jag kanske glömmer Lucksmiths lite ibland men så råkar jag höra en fantastisk sång som gör att man påminns om vilka som bor i de där små rummen i hjärtat. Det var precis vad som hände i förra veckan när jag hittade den här som jag missat. 80-talets jinglejangledepp möter Melbournes bästa koftpoppare och det blir såklart alldeles underbart. Fast jag gillar nog fortfarande Stayaway stars bäst av allt.

Engelska tésalonger, höst, promenader över frusen is, lägenheter med brunrödmurrig inredning, gråa kläder, kafferep med kanellängd, barndomsminnen, vandringar in i sig själv, kanske m någon annan, hålla handen eller sitta ensam.
Allt det är ord och associationer som dyker upp denna tågresa mellan Stockholm & Göteborg en mörk kväll, lyssnandes till ”Katy Song” av Red House Painters. Det är ord som dyker upp för att beskriva musiken till en fiktiv samling av ljud för sådana här resor. Sånger som passar perfekt för att resa, på jorden & in i sig själv. Fina följeslagare att ha med sig på vägen, helt enkelt.

Jag skulle vilja berätta, för er som inte vet det, att Red House Painters och deras – kattälskande, människohatande – ledare Mark Kozelek, gjort några av de vackraste sånger som finns. Och jag skulle vilja berätta lite mer om ”Katy Song”, som är en av de allra finaste.

Den är ljudet av förlorad kärlek, tid, stunder med endast minnen bevarade, uttryckta genom musiken, sången – svagt, stillsamt men ändå längtandes utsjungen – ur ett gammalt pojkrum i San Francisco, in the corner where Mission street bends.

Mark sjunger

Glass on the pavement under my shoe
Without you is all my life amounts to
You got some kind of family there to turn to
And that’s more than I could ever give you

och det är så tillbakahållet & samtidigt så känslouttömmande. Det är det perfekt fångade ljudet av melankoli, svag längtan, en förlust av någon, något; en förlorad stund, ett ögonblick. Någonting, förgånget, som det kanske, kanske finns en chans att man finner igen. Men antagligen inte, och då finns bara den här sången av förlorad, endast i låten infångad och bevarad, skönhet kvar att trösta sig med. Det i sig är ljudet av någonting vackert som aldrig vill ta slut.
Och när den väl gör det, trycker man bara på play, en gång till, igen.

Jag gör precis det och det slår mig att mitt tåg nästan är framme. Att det nu är helg. Och att jag ska njuta av den; fri från arbetet, fri från rutiner, på ett annat ställe – nytt, fräscht, rent, fint. ”Katy Song” rensade själen från distraktioner. Det behövdes. Vi åkte tillsammans genom vintermörkret och kom ut som oss själva på andra sidan. Och mitt tåg når sin destination om mindre än en halvtimme. Så jag och Katy önskar er en trevlig helg och att ni aldrig ska glömma sångerna som hjälpte er genom de svåra åren. De finns där alltid, fortfarande. De skapades i just det syftet. Och de hjälper än.