Godnatt kära vänner med en lätt vemodig ballad från förra årets vackraste Coldplaysubstitut.
Monthly Archive for februari, 2006
Page 2 of 3
Another night another dream it’s always you, another vision of love that seems to be true. Jag har pådragit mig en ny sjukdom som går ut på att man får refränger av gamla eurodiscohits på hjärnan och sen måste jag titta när jag kommer hem om de verkligen är så bra som de låter inne i huvudet. Jag har blivit besviken nästan varje gång. Jag vet inte om texten ovanför är rätt men det lät så inne i mitt huvud när sjukdomen började i San Diego i höstas. Sen hörde jag den på Jack FM och den fortfarande fantastiska refrängen förstörs av en kille som kommer in och frustar typ ”another night, ‘nother night, a dream, a dream come true. Come true, Yeah.” På bussen hem från mitt nya kontorsjobb (där internet är spärrat så man inte får blogga) i eftermiddags spelades bilder av svettiga mellanstadieungar, som dansar och vevar med armarna till Night in motion, och för första gången är jag inte besviken. Det var en underbar barndom vi hade, ibland, och att veva med armarna på ett mörkt dansgolv är fortfarande det enda de aldrig kan ta ifrån mig.
Det är tydligen en ny Isoléeskiva på gång, och för att ladda upp inför den lyssnar jag på Beau Mot Plage från 1999. Just idag, i ett snöigt Malmö, känns det onekligen som att man skulle behöva ligga på en strand nånstans. Fast det är klart, Isolée berättar säkert inte alls om en strand i Algeriet, såna där technoartister gillar ju bara tuffa ord i titlarna. Men, som tur är väljer jag själv vad jag vill höra, och jag hör berättelsen om en härlig sandstrand.
Den kommande skivan med Ellen Allien och Apparat, som tydligen släpps i april, är helt fantastisk. Jag borde inte ens försöka beskriva musiken, men ”Orchestra Of Bubbles” är både klurigt elektronisk och poppig, svängig dansmusik på samma gång. Helt rätt i min bok med andra ord.
Det är hopplöst svårt att välja en låt att skriva om också, men jag fastnar vid de fina stråkarna i ”Retina” varje gång jag lyssnar.
Skivan får mig att fundera på det här med releasedatum och sånt där. Att skriva om en låt från en skiva som har läckt och inte kommer släppas på ett par månader känns faktiskt lite ambivalent. Det är mest konstigt dock, varför ska ”Orchestra Of Bubbles” ligga inlåst på ett kontor nånstans bara för att vänta in ett releasedatum? Nä, gör som The Knife och inse att musiken redan är spridd, släpp skivan med detsamma!
Biker Boys ”Heart” kom visst ut för nästan ett år sedan på L’amourbekanta Hybris. Man kan ju undra hur dess existens lyckats undslippa oss så länge, särskilt som soundet är så Pet Shop Pop, och sången/texten doftar så mycket Smiths. Hitkänslan i låten, den fina DIY-elektroniken, och goda referenser borgar för en liten plats i mitt cykelpophjärta för Biker Boy.
Är du rädd för att bli lycklig, älskling?
Del två.
Jag har haft svår beslutsångest de senaste tio dagarna. För vilket spår från ”Are You Scared To Get Happy?” ska man egentligen välja att sprida vidare, att berätta om mer specifikt? Här har vi ju faktiskt en skiva, ett album, som lyckas med det ovanliga – och för många omöjliga – att utgöra en helhet, att uppfylla albumformatets egna specifika claim to meaning. Den här lilla runda plastbiten fortsätter bara att snurra på repeat, och kräver för en gångs skull inte seriös omprogrammering och bortredigering av Yours Truly. Så jag undrar om det inte är så att kvalitetsivrarna i lilla, fina, skivbolaget Friendly Noise har gett oss årets bästa skiva, redan?
Jag har bytt favorit från dag till dag, lyssning för lyssning. Nicolas Makelberge är ett alldeles fantastiskt band, och avslutande ”Johnny Johnny” befäster det faktumet. Friday Bridges ”It Girl” har vi talat om här tidigare, då i just Nicolas Makelberges finfina remix. Testbilds ”Landfall” är ett stycke instrumental storhet. Viktor Sjöberg gör ingen besviken med sin remix på ”Stockholm belongs to us”. ”My everything” med Lars Blek och Action Biker är ett otroligt vackert stycke. Den är två år gammal vid det här laget, men har aldrig låtit bättre än nu, äntligen perfekt under Andreas Tillianders briljanta mastring. Radio Dept har en så hög lägstanivå att jag blir rädd. Diana’s Temple är charmerande mespop. Conduo Orchestras ”Referencia Remix” är charmerande ambient pa-pa-pa. Ja, ni kanske fattar vid det här laget att ”Are You Scared To Get Happy?” är genomgående strålande.
Med i det absoluta toppskiktet är även nyligen omskrivna Differnets ”It Never Entered My Mind” och Action Bikers ”Eating Noodlemix”. Båda sångerna covers på låtar av favoritband, liksom nästa nämnda, som efter allt får bli mitt val. Och logiskt nog är det just samarbetet mellan Tomas Bodén (Differnet) och Sarah Nyberg Pergament (Action Biker). Cures ”Fascination Street” har aldrig låtit bättre än i deras händer. Behöver det ens nämnas att det är en oöverträffbar bedrift?
friendlynoise.se är adressen. Fastna inte på vägen. Gå inte vilse i musikträsket som är internet. Klicka dit. Läs allt fint. Beställ vacker musik.
Och var inte rädd för att bli lycklig,
älskling.
Så var det återigen dags att hylla ett av Sveriges allra finaste skivbolag. I dagarna kommer årets första släpp från Friendly Noise; Most Valuable Players ”You In Honey” och samlingsskivan ”Are You Scared To Get Happy?”. Mattias och Stefan släpper inte bara ett fantastisk musik, de skriver även de finaste pressreleaserna och de mest läsvärda bloggarna. De har dessutom, var för sig, påverkat mitt musikintresse och mitt musiklyssnande mer än någon annan.
Stefan var en av dem som låg bakom popfanzinet Benno, som fick mig att upptäcka bland annat My Favorite, Lucksmiths, Barcelona, Sarahbanden och 7″-singeln. Benno bjöd in mig till en värld av pop och räddade mig från nittiotalets oändligt tråkiga ”alternativa” musik. Mattias i sin tur startade internettidningen Twisterella, i vars sällskap jag lämnade den mer konventionella gitarrpopens sfär och hittade musik som sökte efter nya utryckssätt, musik som vågade lämna rockens stereotyper bakom sig och som hittade nya vägar.
Differnet hörde till favoriterna på Twisterella och på AYSTGH? gör de sin version av en annan Twisterellafavorit, Embassy’s ”It Never Entered My Mind”. Ett självklart möte känns det som. Dessutom får vi möta Differnetfåglarna igen.
Världens bästa fåglar.
Vår käre gäst och italokännare, Joakim, säger:
Det har gått 20 år sedan tyske Fancy släppte denna klassiska sin
gel,
en av 80-talets bästa. 20 år. I 20 år har denna perfekt konstruerade poplåt varit med mig på min vingliga musikaliska resa. Första gången jag hörde den var någon gång 1986 på Tracks, och Fancy var redan en favorit efter sitt första album ”Get your kicks”. Men ”Bolero” var ändå något helt annat, den tycktes flytta fram gränserna för dramatiskt arrangerad syntdisco. Fancys sköna bögröst pratsjöng sig fram i verserna innan den förlösande refrängen, som fick hjärtat att slå volter av ren lycka.
Förr eller senare ska alla poplåtar mätas mot ”Bolero”. Försvinnande få klarar en jämförelse. Vi rör oss alltså i det absoluta toppskiktet. Perfektion. Magi. Fancy, du är bäst.
Denna torsdagsmorgon inleddes med öppningsraderna till Foscas ”The Millionaire of Your Own Hair”
I dreamt the film of my life as directed by Joseph Losey
It was eight minutes long, and cast as me was Parker Posey
och så var det plötsligt vår, år 2002, igen. Då Foscasynten, som år 2005 blev känt som housepianot, studsar i bakgrunden och den vid denna tiden ännu charmerande dandyn Dickon Edwards sjunger
It had a limited run in the small hours on Channel Four
And all of my scenes ended up on the cutting room floor
så är det svårt att inte låta sig transporteras bakåt i historien.
Där Dickon fortfarande befinner sig, som en annan Dorian Gray. Numera som assistent till Shane MacGowan, ytterligare en man förlorad i bilden av sig själv.
["Here, take a photo of me with this. They could use it as an advert. What better endorsement?"
The bottle itself contained gin and tonic.]
Stockholm verkar återigen ha förärats med ett evenemang som gör oss icke-storstadsbor lätt avundsjuka. Bomben anordnar pianobar och dansklubb på Vinterträdgården, och tillställningen syns vara en omedelbar succé. Fast det säger sig väl självt egentligen, för hur kan man misslyckas när världens bäste Billy spelar skivor? I lördags gästades han dessutom av Unai! Så det är klart att man borde varit där.
Men jag antar att jag får nöja mig med det näst bästa och bjuda er, kära läsare, på just Unai.
Senaste kommentarer