Monthly Archive for mars, 2006

The Very Best of Italo Disco: 06 Ken Laszlo – Tonight

Idag har vi äran att låta vår renässansvän Joakim berätta om Ken Laszlo. Imorgon, fredag, spelar han italo på Fanclub. Pay your respect.

Ken Laszlos självbetitlade debutalbum innehåller fler karameller av samma klass som ”Tonight”, inte minst hans två andra stora singlar ”Don´t cry” och ”Hey Hey Guy”. Här snubblar han över de engelska orden samtidigt som de euforiska slingorna ger oss löften om att festen aldrig tar slut. ”Tonight” har aldrig hört talas om ”eftertankens kranka blekhet”. Här och nu är det enda som betyder något. Oh joy, oh bliss.

Röyksopp – Beautiful Day Without You (Rex The Dog Remix)

Ok, den här låten har man kunnat hitta lite överallt redan men det struntar jag i. När Rex The Dog pepprar låtar med laserpistol då måste jag blogga, så är det bara.

Mr. Suitcase – Ours Is A Time For Falling In Love

Våren.


It’s gonna feel so good when we release every song
that’s been hurting within our bones

Tiga – Far From Home (DFA Mix)

Ibland tänker jag att jag är lite trött på Tiga. Jag vet inte varför faktiskt, och det går alltid över så fort jag lyssnar på hans musik. Jag menar, hur kan man vara trött på någon som ligger bakom något så fint som ”Far From Home”? Nu tänker ni kanske att det är DFA:s förtjänst att det är så bra, men i det här fallet spelar det faktiskt ingen roll vilken version eller remix ni lyssnar på, för alla är lika fantastiska.

ps. Röda Kran ikväll.

Macdonald Duck Eclair – My Honey Dip

Nu fortsätter vi vårt fredagstema ”bada i japansk sockervadd”. Den gode Björn inledde med Tommy February6 förra veckan, idag bjuder jag på bandet med det fantastiska bandnamnet Macdonald Duck Eclair, som doppar sockervadden i honung bara för vår skull.

Junior Boys – Max

Jag har lyssnat mycket på Junior Boys på sistone. Det började med att jag läste det här tror jag. Blir man inte sugen på Junior Boys kommande skiva efter att ha läst k-punks genomgång, ja då gillar man nog inte musik. Man kanske uppskattar frimärken eller andra hobbys istället, jag vet inte.
Nu verkar ju skivan inte ha släppts ännu, men det är ok, jag lyssnar på fina ”Max” medan jag väntar.

Nicolas Makelberge – So Young (Peter Aries remix)

Peter Aries tar en av Nicolas Makelberges bästa låtar och gör om den till precis sådan där skärande melodisk, glitchande öronmoselektronik (med vocoder och allt!) som vi gillar. Vi fick den här i mailen av Johan Tuvesson, ena halvan Nicolas Makelberge (ingen har sett den andra halvan, men alla känner någon som har gått i samma skola som honom), som inte visste vad han skulle göra av den. Att han överhuvudtaget då tänkte på oss finner jag väldigt fint, och föranleder några ord till alla dem skrivit om oss eller skickat trevliga mail, med låtar, tips eller beröm. Ni får allt att kännas så mycket bättre, som att vi faktiskt har något slags betydelse. Vi samlar ihop allla snälla hörsäganden i våra hjärtans innersta skrymslen och vårdar dem ömt, ty sådan bekräftelse, givmildhet, behövs i den här världen. För om vi åtminstone har förgyllt en liten stund av någons tillvaro med den där låten som översköljer ens bekymmer, lurar en att tro att vi lever i den bästa av världar och känns större än livet i några minuter, så är allt så värt det.

Milosh – The City

Solen går ner och bilarna i en av Malmös största korsningar åker fort förbi. De signalerar lite argt när någon inte åker tillräckligt snabbt. Ah, introt påminner på något vis om Elton Johns pianospel från de fina 70-talsskivorna. Jag väntar bredvid på övergångsstället, trotsar trafiken och några bilar tvärnitar eftersom de inte tänkt släppa förbi mig. Se upp för i helvete! Jag har aldrig förstått bilisters ilska men vad gör det, nu börjar trummorna smattra i min hörlurar. Från bilen hörs Ludacris.

Livet blir en film igen. Jag är astronauten från Linköping som går på min måne genom en nersläckt stad, där gatlyktorna tjänar som de svepande laserljusen jag saknat sedan kvällarna i somras. 2:18, det låter som sången redan är slut men det får sjunga och knäppa lite till. Jag tänker på gamla vänner och saker jag gjort. I fredags på Blekingska…hjärtat glöder till en sekund. Det känns rätt förutsägbart, och lite fånigt, att man alltid ska bli lite nostalgisk när man hör någonting vackert. Borta vid sjukhuset sparkar några fulla ungdomar ner konerna för vägarbetet. De har aldrig hört The City.

4:04, om tio sekunder när musiken tystnar, och allt blir som vanligt, kommer jag förstå att det här är min verklighet. Billy, Le Sport, Milosh, Kylie, Paddy McAloon, Pet Shop Boys och Erlend Öye. Lindström och Björn Olsson. Nicolas Makelberge, Alice Deejay, Jay-Jay Johansson, Sophie Rimheden, Differnet och deras kompisar kommer alltid behöva hjälpa mig upprätthålla bilden av världen som det finaste som finns. Det är inget problem, för jag vet att de lyckas varje gång.

Tommy February 6 – Kiss one more time

Det har inte hänt så mycket med Tommy February 6, vad jag vet, sedan singeln ”Lonely in Gorgeous” kom 2005 och det är ju synd eftersom öronen aldrig får nog av att bada i japansk sockervadd. När jag hörde ”Kiss one more time” första gången kändes det som en sån typisk låt jag älskar en vecka och sen glömmer bort, men så blev det inte. Syntbasarna och texten, om att inte vilja att klubbkvällen i Tokyo ska ta slut innan den man är förälskad i anländer, har hängt sig kvar som en liten rosa såpbubbla i mitt sinne.

Om det är någon som är kär i oss, och väntar på att vi ska komma innan kvällen är slut, så är det smartast att gå till Indigo på Blekingska Nationen i Lund för då behöver man inte vänta förgäves.

(Om någon skåning tycker om japanska hits så är det 00-e på Panora i Malmö imorgon, lördag. De utlovar ”happii kitsch pop and dance dance” så det blir säkert fint.)

Le Sport – It’s Not The End Of The World

Originalet.