Våra största förälskelser är tillbaka, tillsammans och allt. Och de har med sig ljus att vifta bort mörkret med. Jag har slut på ord för tillfället, och vet inte riktigt vad jag ska säga om Billys fantastiska remix och Le Sports bästa text hitills, men det kanske räcker med att berätta att det här handlar om ren och skär kärlek?
Monthly Archive for mars, 2006
Page 2 of 2
Hej allesammans!
Tänkte bara säga att vi hade trevligt på Crush i helgen. Mer av det roliga blir det redan på fredag. Tills dess kan ni lyssna på Colette och fundera på vad hon är beredd att göra för kärleken.
Det är inte bara bögkyrkomedlemmarna i Hidden Cameras eller mafiosobloggare (vilket Metro av okänd anledning idag kallar oss) som har musiken som pojkvän, flickvän eller nakenkamrat. Även brasilianska elektrorappopparna i Cansei de Ser Sexy (”trött på att vara sexig”, mycket riktigt) tycker om att ha roligt med musiken som lekkompis. Egentligen gillar jag inte tunga rockriff, särskilt inte med raptendenser till, men när de sätts i en elektronisk kontext och behandlas lika mjukt, fint, lekfullt och svängigt sexigt som i ”Music Is My Hot Hot Sex” så finns det inte så mycket kvar att sätta emot.
En annan fin låt där det tunga rockriffet blir fint och elektroniskt är i våra franska mjukistechnovänners Allah Braxes och Fred Falkes remix på Death From Aboves 1979s ”Black History Month” (metatråd: Cansei de Ser Sexy har gjort en låt som heter ”Let’s Make Love And Listen Death From Above”). Det är egentligen en bättre låt, med längre hållbarhetstid och så, men det är inte lika mycket av en instant hit och vi har dessutom redan älskat sönder Frankrike så mycket. Sen gillar vi också det här med att kvotera in musikländer vi inte fått in hitills, så nu är även Brasilien check.
Music is my imaginary friend
Music is my favorite mistress
Skriver ni under på det så kan vi väl träffas och dansa till den finaste musiken ikväll?
Det enda jag lyssnat på de senaste dagarna. 15 Mars släpps singeln, med remixer av Flow Flux Clan och Differnet. En högtidsstund i L’amourvärlden.
ps. På fredag spelar vi den finaste musiken på Crush, missa inte.
Förutom ”La Baie”, som är Neil Tennants Dahobidrag på hans ”Back To Mine”-skiva, har jag inte haft någon speciell relation till den här fransmannen tills i eftermiddags. Jag lyssnade igenom en del av Etienne Dahos katalog idag när jag kom hem eftersom den tidigare nämnda sången är väldigt fin och Neil Tennants råd brukar vara värda att följa.
Gömt bland italoaktiga 80-talshits (ganska bra) och urvattnade schlagers (mindre bra) fanns den här storslagna pärlan som går ut på att Etienne försöker vinna ditt hjärta genom 4 minuters stråkexplosioner, körer som är uppe och leker i himlen och rösten. Den tävlar med Jon Marshs värme och melodier i ”Let’s come together”, ”Deliver me” eller någon annan av Beloveds örhängen. Allt det här funkar verkligen på mig. Jag är fortfarande salig och har nog lyssnat på Ideal 10 gånger bara den här eftermiddagen.
Det här är den här veckans bästa låt men ändå har jag bara The Concretes på hjärnan. I call you, hang up, I call you, I hang up. Forgive me, but I’ll take it back…forgive me but I’ll take it back. Det har nog inte så mycket med ljuden eller rösterna att göra (även om jag nästan älskar hela In Colour just nu och undrar vem killrösten är på den här låten, jag känner igen hans vokaler jättemycket) utan mer med min kärlek för all enkelhet.
Det är fantastiskt att äta lite bladspenat med honung, fisk, apelsin, solrosfrön osv ja, ja, ja, men samtidigt tycker jag egentligen om det som det är. En melodi, med känslor, avsaknad av ramar, bara ett hjärta som på nåt sätt liknar det jag har. Hela tiden rädd för att relationer inte ska bli besvarade. I call, you hang up. Men så samtidigt vill jag egentligen inte tänka på det utan bara hålla svala Erlend nära mitt hjärta, nynnandes några fraser, inlindat i elkretsar. Det är jättesent nu så om inget av det här är möjligt att förstå (jag kanske inte förstår själv imorgon) kryddar jag det med fakta: Erlend är en norrman vi är kära i, Phonique är en, troligvis, kille som släppt en briljant singel tillsammans med norrmannen vi älskar. God natt kära du.
Hallå skånebor! I kväll är the Rex The Dog på Inkonst som gäller, det vet ni väl?
Hoppas att ni alla hade det trevligt igår, vad ni än hade för er. Själv stannade jag hemma med ”It Pays To Bassmaschinchen”, dansade lite försiktigt, och förberedde mig inför dagens Djurgårdspunsch. Låten är en så kallad mash-up, en genre jag var väldigt intresserad av för några år sen – och fortfarande har en gedigen mp3-samling av – men som det var ett bra tag sedan det kom något bra ur. In i bilden kommer L’amourfavoriten Tomas Bodén, som redan tidigare visat sig bemästra den svåra konsten ”Embassy-remix”, och nu alltså slår samman den med Gabriel Ananda och den dvalande mash-upen, för att han hade ”tråkigt i studion”.
Well. Jag hoppas att han har det oftare, och fortsätter vräka ut sig briljant musik i alla former. För som det är nu så är det nästan så att man vill ge honom ensamrätt på nämnda remixgenrer.
Härom året såg jag och Johan S Lo-Fi-Fnk spela på ett folktomt KB. De andra banden som spelade har jag redan glömt, Men Lo-Fi Fnk inspirerade mig. Det var något med den unga oskuldsfulla looken tror jag, för redan veckan efter hade jag köpt vita sneakers. Nu har Ola Salo remixat Lo-Fi-Fnks nya singel, och det låter fantastiskt. Sannolikheten för en inspirerad modevår är stor, alltså.
(Som ni kanske märkt har vi fått lägga upp alla mp3:or vi postat på sistone igen. Detta pga att zshare fick något slags flipp. Men nu går det återigen fint att ladda hem.)
Skulle jag välja en sångerska jag skulle vilja vara skulle det bli Sarah. Hennes röst har alltid vilat som ett lätt täcke florsocker över Saint Etiennes lyxpop och på samma sätt har hon påverkat de senaste dagarna på kontoret. Vanliga grå dagar blir till skimrande sommar vid havet, med picknick och svenska jordgubbar, bara Sarah är med. En segelbåt glider förbi, skepparen vinkar och pekar på Maraccasmannen i Embassy som flyger förbi med sin jetpack. Han ropar att hans favorit är ”Taking off for France”. Han kanske har rätt. I verkligheten har egentligen bara några få betydelselösa kontorsminuter passerat förbi. I alla fall för de andra, men inte för oss. Kan det finnas en bättre egenskap än att förgylla någons tillvaro på det sättet?
Senaste kommentarer