Jag sköt på Parisresan lite. Det blir Berlin över helgen istället, Göteborg till påsken, och London direkt efter det. Det blir fint med lite miljöombyte. Jag tror dock att jag tar med mig min längtan efter mer Postal Service på bussen, tågen och flygplanen, samt delar med mig av den till er på det här viset:
Nedan följer några mixskatter som innefattar världens bästa postverk. Den bästa är TPS egen remix på ”Do You Realize?” (Flaming Lips – Do You Realize? (The Postal Service Remix)), som faktiskt är ännu bättre än originalet. Men John Tejadas vackra version av ”Such Great Heights (The Postal Service – Such Great Heights (Remix by John Tejada)) är nyare för mig, speglar mina egna känslor av saknad efter bandet musikaliskt mest precist och får därmed äran av att bära rubriken.
Bara grejen att få idén att klä Nina Simone i elektronisk kostym (Nina Simone – Little Girl Blue (Postal Service Remix))är pretentiös på det briljanta viset, och utförandet är överraskande fint. Feists ”Mushaboom” har vi postat Mockys mix av tidigare. Tps version (Feist – Mushaboom (Postal Service Remix) är bättre än både originalet och den mixen.
Nu tar jag semester från både Malmö och musikspridandet. De som läser hela texten och laddar ner alla fyra låtarna får gärna skriva det i kommentarerna, så skriver jag upp er på min icke-fiende-lista.
Häromdagen när jag kom hem från en grå dag blommade det hela upp så snart jag öppnade dörren. Jag hade fått en present från Marja Tonteri Tollgren som ligger bakom Dig Your Own Grave. Innanför tunt blomsterpapper, som jag hoppas hon fått tillsammans med en bukett liljor eller någonting annat fint hon borde få, gömdes 12 tagningar av storverket ”What is Love”.
My Enemy parar Jesus and Mary Chains glittrande svartmod med sin egen och Haddaways briljans men just nu lämnar ändå The Mexicos starkast avtryck. I och med detta lite glitchiga örhänge framstår de inte som en lätt konturlös poporkester längre utan istället som någonting alldeles underbart. De har förstått att Haddaway inte borde hamna i hellvettet (vilket en kille jag träffat hävdar) utan istället på ett TGV tåg på väg mot Eurohimlen.
(Även om ni inte tycker om What is love är det värt de få kronorna skivan kostar bara för att få Liina Nilssons jättefina omslag, som ni tex kan lägga kärleksbrev eller tågbiljetter till Paris i, under tiden ni lyssnar på skivan.)
Den Vapnetsignerade remixen på ”It’s Not The End Of The World” bär ett lika personligt musikaliskt avtryck som Billy Rimgards, eller Le Sports eget för den delen. Vapnets preferenser i det här fallet är lekfulla, somriga, gitarrlalliga, syntstråkiga, bongotrummiga, nästan flöjtiga. Flöjten är något jag inbillar mig egentligen, men den passar fint in i beskrivningen. Mitt favoritickeslut på världen hittills är förtrollande charmerande!
Det är Röyksoppmix-dagar här på L’amour. Den här heter ”Trembling Heart remix”, och är en gungande vacker elektronisk bas- och diskantmatta över herr Paltrows sköra stämma (som i den här versionen för första gången någonsin påminner lite om Ian Curtis). Det är nästan lika fint som Lu Conts plastikkirurgi på Gwen Stefani.
(Förresten tänkte jag åka till Paris snart igen. Är det någon som bor där som kan tänka sig en snyltgäst? Jag är inget vidare på hushållsarbete, men kan om inte annat leka dj med iPoden i er lägenhet.)
Jag sköt på Parisresan lite. Det blir Berlin över helgen istället, Göteborg till påsken, och London direkt efter det. Det blir fint med lite miljöombyte. Jag tror dock att jag tar med mig min längtan efter mer Postal Service på bussen, tågen och flygplanen, samt delar med mig av den till er på det här viset:
Senaste kommentarer