…och när svenskar vill kommunicera på tyska kan en sådan här minimalistisk eurosång uppstå. Ibland blir jag tveksam till det sparsmakade och repetitiva i Auf Deutsch men den förfinade skoltyskan Malin och Johanna lärt sig väger oftast upp det. Jag önskar att mina 5 år av eftermiddagar tillsammans med stränga tysklärarinnor och ”Alles Klar” kunde resulterat i någonting som i alla fall hjälpte mig förstå texten mer än vad jag gör men tyvärr kan jag bara konstatera att det tyska språket måste vara en acquired taste. Förr brukade jag tycka det lät fult men nu njuter jag av varje sch-ljud som letar sig fram genom mina hörlurar.
Monthly Archive for maj, 2006
När man parar det franska med det franska uppstår ibland de allra vackraste av samtal.
Vaknade upp till min 25e födelsedag väckt av min mamma som var på väg till Paris för att vi gett henne det i present. Jag tycker i allmänhet att vi borde försöka ge varandra fler presenter eftersom man blir så glad av dem även när de är små. Det är ju faktiskt på allvar så att det är tanken som räknas och helt osökt började jag tänka på er, kära läsare. Klart att ni också ska ha en present en fin dag som denna, när sommaren tycks vara tillbaka, malmöborna får gå på Heavenly eller The Rumble och nakna livsnjutare återigen befolkar kallbadhuset samtidigt som par bjuder varandra på italiansk glass i Västra Hamnen.
Jag trodde den här sången hette I’m with stupid (the Resurrection Goetz B extended remix) men det var alldeles förvirande för en gammal man som jag så jag döpte om den till The Resurrectionist. Detta eftersom jag inte kunnat gissa att några beståndsdelar alls av I’m with Stupid varit inblandade och det sjungs Resurrectionist ofta. Sedermera visade det sig att det också var den rätta titeln (se kommentarerna). Den har ett långt arenatechnointro, men bara som om Mr Suitcase släppts in på en arena, och en Pet Shop Boys-klassisk melodislinga som gör att mitt leende blir charmerande stort. Hoppas du ler i kapp min vän. Grattis!
Det är sommaren 1997 och Dubstars första singel på 12 månader, No more talk, släpps samtidigt som jag funderar på hur det kommer bli att börja gymnasiet, kysser en flicka i en trappuppgång och samtidigt blir bränd av en humla men vågar inte säga någonting. Jag borde förstått mitt eget bästa och börjat lyssna på Dubstar redan då men avfärdade dem istället som ett plastig kopia av Saint Etienne. Jag älskar verkligen Saint Etienne så en plastig kopia borde också varit varmt välkommen. Vad jag inte förstod då var att de i sanning ofta även lyckades destillera allt det fina med England för att sedan krydda melodierna med fragment stulna ur Chris Lowes drömmar. Bättre sent än aldrig, eller hur? Om Dubstar varit en drink skulle de vara Bellini om de varit en promenad skulle de varit en ensam, genom ett aftonbelyst Chelsea. Bandet har främst gjort fem briljanta singlar som jag och Dubstarapan tycker mycket om och hoppas kommer värma era regniga hushåll denna sommarnatt.
Talking is useless when your cards have all been shown. I’ll make you feel bitter and I’ll never use the phone.
But as the stars are going out and this stage is full of nothing and the friends have all but gone for my life, my God, I’m singing.
If the man you’ve grown to be is more Morrison than Morrisey I’ll tell you straight as we undress that things got better when you left and though I’ve banned your name since then I’ll call it with my dying breath. No-one else would have me so I’ve made this day of all days the day I see you again.
Den här morgonen lyssnar jag på Air och tittar på små fluffiga moln (som The Orb skulle uttryckt det), medans Ce matin là intar min öronvärld med universums vackraste rymdtuba, sina lätta, smekande stråkar och franska luftwahwahs. Den mjukaste instrumentalpopen från den tunnaste stratosfären är utmärkt som färdkost på flygplanen, men om man är trött på att fara och flyga – vilket jag är för tillfället – så lämpar den sig även för dagligt intagande nere på marken, med en obligatorisk drömsk blick upp mot himlen. Ce matin là svävar jag ut i luften och upplöses. Så lätt är, så lite väger, den här sången.
Hej vänner. Jag har varit i Göteborg och haft det bra. När jag kom hem tillfredsställde jag lite av informationstörsten som uppkommer efter några dagars avstående från allt internetanvändande utom mailande. Nya låtar, goda och dåliga nyheter, samt stimulerande läsning. Det är egentligen ett under att herr Coupland fortsätter skriva böcker när information har blivit såhär lättillgänglig (jag refererar igen till hans dröm om att hamna i koma ett år, vakna upp och ha ett helt års nyheter att ta in). Å andra sidan så har de litterära verken han åstadkommer blivit en hel del sämre på sistone, och jag undrar om inte mediaknarkandet är anledningen. Själv mår jag bäst av injektionen just då jag inte haft möjlighet att överdosera informationen, i stundens kära återseende.
Så, varför inte berätta lite om valda delar av det jag funnit nöje i den här senaste timmen? Vi länkar ju till The Way We Wear här i listen till höger, och jag sträckläste precis allt där som jag missat på sistone. Rekommenderar varmt ett besök om ni tycker kläder, eller välskriven text helt enkelt, är det minsta underhållande. Det tål även att nämnas att den mänsklige Elefanten kommit fram ur sitt mixtapeide. Nummer tre i ordningen heter ”Egg Pie” och Viktor Sjöbergs mixar börjar bli ett lika klart tecken på sommarens påbörjelse som Girot är. Bra grejer. För att alla heliga ting äro tre länkar jag även till Momus sammanfattning och åsikter om den ganska idiotiska, men intressanta, diskussionen om ifall Stephen Merritt är rasist eller inte. Emil och The Jet Set Junta tipsade och det är väl inte första gången vi lyssnar på deras informationsutflöde direkt. Så, nu känner jag att jag har varit en god ”bloggare”, skrivit av mig och kan återgå till dagens egentliga ämne.
Är tyska verkligen det nya franska som Björn skriver? Lyssnar man på Michael Mayers remix av ”Flamboyant” börjar man ju undra. Monsieur Lu Cont och hans majestätiska sinne kunde lika gärna ha skapat det här vackra och absolut moderna 8-minutersstycket. Kompakt Mayer kanske kidnappat frére Jacques och spärrat in honom i en mörk källare någonstans i Köln? En källare omvandlad till tabac that is, där Truffauts ”Fahrenheit 451″ (merci, Francois) visas hela dagarna, och Jacques bara får bara sina baguetter avec brie och rosé om han skapar en fantastisk låt då och då under Mayers namn? Vi hoppas det, för vi kan nog inte byta fili vid det här laget. Jag kan inte heller stava till trekant eller kärlek på tre på tyska, än mindre uttala. Det är francen och frankon som gäller, och på fredagen ska vi spendera gott om tid i det franska tältet på Discobelles Globalkarneval, innan vi spelar den finaste musiken och går på Le sports spelning. Vi ses där, det blir trevligt.
Benjamin Bates har säkert hundratals stämplar från Ibiza i sitt pass och en attachéväska med glowsticks som är tom varje morgon när han återvänder till sitt hotell efter en äventyrlig natt. På dagarna spelar han TV-spel på hotellrummet (shoot-em up är hans favorit) och på nätterna förklarar han för sin flickvän, som är hemma i Holland, att han måste stanna några nätter till för att dricka Sex on the Beach samtidigt som Dj Cuccino spelar Benny Benassi. Whole är en dagslända, en bagatell, en dimmig spegelbild av Bates liv, en sång man kanske kommer avfärda som strunt om en vecka men som skänker en härligt tillfällig berusning. Dessutom är det det bästa sättet Ben kommit på för att förklara att han faktiskt älskar sin flickvän trots allt.
Bästa receptet mot lätt resfeber är en stadig whisky och Pet Shop Boys. Flyger till London om några timmar. Jag hade planerat ett digert resschema men just nu nöjer jag mig med att sitta i Hyde Park och lyssna på låtarna från den fantastiska Fundamentalism 12″. Det är bara fyra låtar, men det känns ändå som årets skiva.
Jag tycker mer om Lloyd Cole i teorin än praktiken eftersom ensamma sorgsna män omges av ett romantisk skimmer men ter sig ganska tråkiga när man väl måste umgås med dem. I eftermiddag har jag gett Lloyd en ny chans eftersom han fått vårens finaste popsymfoni uppkallad efter sig. Är det någonting jag helst vill äta mjukglass med strössel tillsammans med denna sommaren, så måste det vara det här. Tracyanne, Gavin, Carey, Lee, Kenny och Nigel har nämligen den goda smaken att bli 2006 års Rialto, komplett med stråkar mer storslagna än Fontana Di Trevi, vackrare än Carol Vessey och mer upplyftande än flera gasballonger fästa i en teddybjörn. I sällskap med Camera Obscura kan nog många små sköra indiehjärtan klara vad som helst den här säsongen.
En shoegaze för natten.
In i feberdrömmen.
Ikväll är det den här sångens tur att vara den vackraste i världen.
Ikväll är det den här sångens tur att vara den vackraste i världen.
Senaste kommentarer