Det kanske är dags att skriva något om i lördags? Det kanske är dags att skriva något överhuvudtaget? Vår minst aktiva vecka hittills skyller vi på vår vurm för våren. Jag har varit upptagen med att studera knopparna på träden utanför huset och hur de så snabbt växer sig starkare, efter att ha varit nedbrutna så länge av den kvardröjande istiden. De får mig att fundera på om inte jag också, nästa gång vintern tilldrar sig, borde gå i ide. För när man ligger på kallbadhuset i 23 graders värme och tror sig ha funnit en annan planet, eller åtminstone ha lämnat staden och landet för att allt känns så mycket bättre, så förstår man inte hur man stod ut med mörkret. (Det enkla svaret kanske är att man inte gjorde det…?)
I lördags trädde sig i alla fall de fina ögonblicken som pärlor på halsbandet hos en Montmartremånglare. Kopias spelning var den självklara höjdpunkten, det var så bra att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Andra favoritög
onblick är precis då folk började dyka ner i källaren och myste i sofforna längs väggen och stod vid hörnen och pratade, omgivna av projektioner och ljusslingor. Alla såg ut att ha det så trevligt och alla såg ut som våra vänner. Eller senare på kvällen då jag försökte ta en svängom ut i luften, men inte lyckades för att det var så knökat med folk i trappen som försökte ta sig ner i klubblokalen. Eller den fine äldre mannen som upprepade gånger frågade efter var man kunde få tag på musiken vi spelade, om den fanns att köpa på cd. Som vi i den futuristiska Pompidou-restaurangen hösten för längesen.
Det enda som dödade dansgolvet på hela kvällen var då en låt hackade i cd-spelaren och då jag spelade m83s How Do You Dance-remix. Det första logiskt, det andra obegripligt. Så, för att i framtiden öka förståelsen, har ni den här igen.
(Ikväll har vi fixat projektionerna till Crush, där det firas 2-årsjubileum och Gentle Touch spelar live. Vi kanske ses där.)
Musikens viktigaste syfte är ofta att ta mig någon annanstans för ett tag. Ibland lyssnar jag lite på Burt Bacharach för att känna mig lyxig men sen finner jag alltid min väg tillbaka till Barbara Morgenstern eftersom hon är lite mer som jag, lite mer kantig, lite yngre och egentligen lämpligare för en total verklighetsflykt. Det är verkligen ingen slump att Barbara arbetat tillsammans med mig på kontoret hela den här veckan. Har ni någonsin gått i regnet när det precis upphör och lämnar plats för sol och kanske en avlägsen regnbåge? Precis så är det varje gång jag sätter på The Grass is Always Greener där väna pianon samsas med gnistrande utbrott från Morgensterns centraleuropeiska laptop. Det går inte att låta bli att ta det till sitt hjärta. Tyska är som vanligt det nya franska hemma hos mig.
Senaste kommentarer