Monthly Archive for september, 2006

Hot Chip – No Fit State (Live at Brixton Academy)

2006/09/29 | J P S | 8 Comments

Även om jag likt de goda Discobelle fick träffa Björn Borg och bli full igår (tack Rodeo!), så har de senaste 24 timmarna inte varit särskilt bra. Sjukdomar fortsätter att äta upp de goda medans idioterna får fortsätta med att härja fritt och förpesta. Utan att gå in på detaljer så kan jag nämna att jag bara blir trött och ledsen av alltsammans. Lite distraktion fann jag i den italienska bloggen Batteria Ricaricabile som, förutom att visa väldigt fina bilder på hur demonproducenters studios ser ut egentligen (Sven Väths ovan), bjöd på denna liveupptagning av Hot Chips uppdaterade New Order-tribut ”No Fit State”. Få saker känns väl mer passande en dag som denna än att mässa ”I’m in no fit state” som ett mantra när man vandrar genom småstadsgatorna och försöker fokusera på det ljusa?

(Och för att allting sker i cykler, om och om igen: ”Over and Over” live.)

Aggro1 – Wonderwall vs Tribulations

2006/09/28 | J P S | 2 Comments

Bonjour! Puh. Jag är trött. Nyss hemkommen från Göteborg och snart på väg till ett cocktailparty. Så, förlåt mig om jag nu eventuellt bryter mot den självpåtagna normen om att inte skriva om sådant som kanske inte riktigt når ända fram. Men även om Aggro1s mash-up är mer av ett föremål för kontextuellt intresse än en ståndskraftigt briljant låt på egen hand, så är sammanhanget i detta fall så självlysande intressant att det inte går att ignorera. Det, och att man kan dansa till det. Vi pratar trots allt LCD Soundsystems ”Tribulations” i en instrumental version, med sången till Oasis ”Wonderwall” pålagd över, komplett med en liten scat i breaket som extra topping. Så, här har ni som har efterfrågat den en bit till samlingen, en för samhällstjänsten!

I lördags hade jag för övrigt min roligaste utekväll på länge i dj-båset tillsammans med Heavenly och Mexicos, så på fredag tänkte vi försöka upprepa den på Blekingska i Lund. Tough Alliance kör ett performance med brännboll och ljuv musik och vi bjuder på det det bästa inom sofistopop, dj-rock, mjukistechno och lyxelektronika samt visar våra favoriter ur projektionssamlingarna. Med oss har vi Sveriges bäste Kopia som kommer att sjunga och spela några av sina fantastiska låtar. Nu vet ni det.

Le Sport – Lovetrain in King´s Cross (by dj. C)

2006/09/27 | Björn | 2 Comments

”All good things must come to an end. It’s been two years and it has been so much fun but now, as leaves begin to fall, it is time to say good bye. Since we started we have always put everything we had into our music and to everyone who downloaded it, bought it or enjoyed it at our shows, we’d like to say thank you so much. we’ve loved every second of it.”

Jag kommer ihåg första gången jag hörde Tell no one about tonight. Det var i konsumbutiken vid Hornstull via Alberts mobiltelefon och jag var övertygad om att de var det finaste Italien någonsin hade lärt upp, uppvuxna bredvid catwalks i Milano, kisandes mot medelhavssol om sommaren och stjärnor om vilda nätter vid innerstadens takpooler. I själva verket var de två stockholmskt tjusiga, unga män som stal min sommar för att jag lät dem och förgyllde den efterföljande vintern. Aldrig har staccatoartade housepianon känts mer upplyftande, aldrig kommer de göra det. Givetvis är det som mest klädsamt att avsluta med en av deras bästa så att saknaden lever kvar och glöder i takt med höstlövens skiftningar. Le Sport är upplösta, länge leve Le Sport.

Mobius Band – The Loving Sounds of Static (Junior Boys Remix)

2006/09/26 | Björn | 3 Comments


Stilla, lugnt, vackert. Som elektricitet, flytande i ledningarna över hustaken där solen går ner över en av de sista sensommardagarna. Lugnet efter den stormande helgen då jag såg havet utanför Skanör och vid ett torg i Lund insåg att jag tycker väldigt mycket om Vit Päls, speciellt Paul Simon.

Chris Price – And She Was

2006/09/25 | J P S | 5 Comments

Det är år 2006 och Chris Price har i ”And She Was” hittat den felande länken mellan Kompakt och Joy Division. Vi befinner oss åter i den teoretiska visionen om den perfekta klubben, som snarare är en dröm i ens inre än en plats i den här världen. Dess medel är den perfekta produktionen genomförd med enkelhetens storhet, vars smattrande trummaskiner och svävande gitarr-/synthmattor transporterar en från den yttre verkligheten i brittsommaren till ett omslutande inre, industriellt höstmörker. Om Peter Saville fick göra musikvideon skulle bilderna porträttera någons ensamma svartklädda promenader genom hamnen, sparkandes på löven. Men personen skulle alltid vara i rörelse, och de vita hörsnäckorna som bär de dystopiska diegetiska ljuden skulle kontrastera mot de svarta kläderna och det nästan gråskaliga, storstadsdystra. På slutet skulle vår ensamme vandrare aldrig gå in genom Haciendadörren utan stanna utanför och vända den ryggen, för att istället betrakta havet och dess omgivande lagerlokaler och kanske, kanske, kanske göra Ian Curtis-dansen.

Peter Bjorn & John – Young Folks (Punks Jump Up Special Disco Mix)

2006/09/22 | J P S | 2 Comments

Lund. Staden som alla lämnade. Det är underbart brittsommarväder. Det paraderar förbi Sartorialister i matchande shortsdräkter. Det är med tillförsikt jag tänker på hur vi på L’amour har så många briljanta helger att svepa in den annalkande hösten med framöver.

Ibland dröjer det väldigt länge innan vi skriver om den där låten som var så fräsch när den hittades. Ganska ofta i mitt eget fall, men jag föredrar ändå det framför det förhastade. Ibland lämnar vi det/den och går vidare, men jag vill ändå ge Punks Jump Up-mixen på Peter, Björns och Johns duettvissel en parentes i kanonskrivningen innan den sista pusten av sommaren tynar ut med höstvinden. Det känns passande i sammanhanget, då mången flickor och pojkar på utflykt till Djurgården har sjungit falskt på den tillsammans i körer och jag lyssnat på dem genom mitt öppna fönster mot världen, tryggt förtöjd i min sängkammare med Churchills memoarer, och drömt om de kommande helgkvällar och nätter som vi ska spendera i dj-båset med punkdiscoedits i ljudsystemet och leende ansikten på dansgolvet.

Den här helgen blir nog den allra intensivaste. Det börjar om några timmar på Heavenly, där vi tillsammans med My Darling You, The Mexicos och Disco Belle ska göra vårt bästa för att under storstadshamnens vita tältdukar framkalla en känsla av Ibiza, det där i sommar så populära baleariska. Imorgon, lördag, åker sedan alla kvällens medverkande tillsammans med Heavenly på vidare turné till Lund där det vankas konserter och klubbhits på Stortorget (22-24) och technopopgädda på Smålands (22-02). Det blir kärlek, dans och vissel. Helst med Punks Jump Up, men kanske även i Tomas Andersson-mixen. Helgerna framöver? Dom tar vi sen.

Sanna Fischer – Coming Down

2006/09/19 | Björn | 5 Comments


Sanna Fischer är en fantastisk vokalissa, en ännu svalare Sarah Cracknell, en glödande glowstick satt i ett cocktailglas och det är givetvis inte oväntat att det blir så vackert när hennes röst beblandar sig med de vällödda kretskortens symfoni. Det kunde varit en sång i Mr Suitcases katalog men känns samtidigt som en mer dämpad och logisk fortsättning som gjord för att ackompanjera avsked på flygplatser, nattliga bilfärder eller min karensdag som jag tillbringar vid fönstret över storköpets lastintag. Jag önskar att chaufförerna utanför också kunde höra så att deras vardag, liksom min, blir finare i sällskap med Fröken Fischer och flygplansbasens lätta dissonans.

Scala – Heartbeats

2006/09/17 | Björn | 8 Comments

Steven och Stijn Kolacny hade en vision om att få höra sina bästa körverk med namn som Exit music (for a film) , Enjoy the Silence och I Touch Myself framförda från djupet av gyllene flickhjärtan. Med hjälp av Aarschots 60 hövdade körelit har de uppfyllt sina drömmar. De har till och med lyckats göra en av Eskobars sånger lyssningsbara genom att lämna den ute i kylan tillsammans med en stillsam flygel och en större samling småbarn.

Ingenting av detta är någonting ställt mot The Knifes redan från början nästan obegripligt starka, nu välbekanta men fortfarande omvälvande Heartbeats. I Scalas version samlas dagar av utsatthet på första skoldagen, minnen av borttappad tonårskärlek och leksaker, leenden när gungorna sakta rör sig i Belgiens djupgröna parker. I sällskap med Kents eller, för den delen, Morrisseys medelåldersångest kändes egentligen aldrig barnkörer som en speciellt bra idé men Scalas tappning gör min söndagspromenad genom bokallén nästan smärtsamt vacker.

The Mexicos – Klubbland

2006/09/15 | J P S | 8 Comments

När det gäller musik så glöms ofta glädje och innovationsrikedom bort till förmån för ett slags äkthetssträvande som jag ändå kan sympatisera med. Misstaget tror jag åligger i att inte betrakta ens naiva och fantasirika impulser som äkta, eller att genast avfärda någon annans som flamsiga. Jag har gillat ”Klubbland” sen dag ett, då min lillasyster – ett stort Håkanfan – införskaffade den vid släpp i handeln. Jag har också irriterat mig över att jag fortfarande inte kommit på vem det är herr Hellström har lånat melodin av egentligen, visst måste det vara New Order, men vilken låt?

Vad som händer i The Mexicos version är i alla fall att Mexicos coversignum – de lätta, lekfulla elektroniska ljudmattorna tillsammans med ett slags lofi sound – kombineras med Håkans eufori (som i en lugnare, röstmanipulerad form nästan ter sig ännu starkare) och ett helt briljant r&b-break (som förföljt mig idag ända sedan jag vaknade på morgonen och är den egentliga anledningen till den här posten). Tramsigt, sa den seriöse mannen med de diffusa autencitetskraven. Men jag hör skönhet i den här låten. Och bakom innovationen, inpyrd i konstruktionen, den essentiella värmen.

Arthur Russell – Springfield (DFA mix, radio rip)

2006/09/14 | J P S | 0 Comments

Det är ofta när man är farligt nära något riktigt dåligt som det blir riktigt bra. Till exempel här, då de idag inte länge så hippa – men ack så tjocka och hjärtliga – farbröderna i DFA vågar åka till Ibiza och bara jazza. Det är inte långt ifrån en sorts kaffehouse som jag hatar, men där chilloutloungen tar felsvängen rakt in i reklambyråestetiken snirklar sig DFA:s remix av Arthur Russels försök att skapa en dansgolvshit långsamt upp i den himmelska stratosfären. De visar sig på ett mycket fint sätt dela, och lyckas fånga, Arthurs naivitet och kärlek till lätta blåsinstrument, syntetiska trumrytmer, trötta housepianon samt såsig sång. Jag har letat med ljus och lykta efter en proper mp3a, men så länge får ni hålla till goda med en radiorip från Beats in Space. Någon läsare kanske kan hjälpa…?

(Tack till Michael B.)