Jag saknar ord (och just nu även tid) för att beskriva hur mycket jag tycker om Jens Lekmans konstnärliga uttryck, så jag låter det vara. Det här är en 26 minuter lång mixtape med några av hans favoritlåtar från den här sommaren och tidigare somrar, som tillsammans utgör en perfekt respons till The death of this summer. Första låten (”But I’m a prisoner of this moment”) är ett smakprov på ett nytt stycke av vår favoritcrooner, briljant bara det, och de resterande spåren av andra artister går även de i den mjuka och vackra musikens lag. Få aktiviteter passar väl bättre en vacker sensommardag som denna än att låta det välbekanta nordiska vemodet linda in en i en av musiksveriges främstas eklektiska ljudmatta, samtidigt som man från sitt fönster mot världen försiktigt betraktar hur den långsamt förändras igen…?
Monthly Archive for september, 2006
Page 2 of 2
Ey! Ny stad, ny gryning. Stiga upp 6 på morgonen, åka flygbuss över slätten i det oranga ljuset med världens bästa dimma (den skånska), luftig som en discoteksrökmaskins vackra glädjematta, flyg upp i himlen, 10 000 meter upp i luften, frukost på planet – så glad att civilisationen finns fortfarande – internet på jobbet igen, ladda ner Douglas Kopia och Mikael Mexikos Amy Diamond-cover som vi tjatat om i evigheter och nu äntligen fått. Och my god, så bra, så bra, SÅ BRA!
Helgen i övrigt: Fest i cykelverkstad i fredags, tåg till Malmö med författande falkonerare i lördags, en briljant Billy, en fantastisk Sanna och en fin överraskningshalva Nicolas Makelberge, en sjuhelvetes mörsare till sista dansgolvstimme, technogädda på Club Latino till 7 am, söndag kyrkogårdspromenad, trampbåt på kanalen, äta ute x2 samt Pro Evo soccer. Mitt nya humör är labilt men intensivt, ibland får andra människor världen att se lite ljusare ut, tack vänner för att ni finns. Snart blir det Malmö igen, hejdå Djurgården, hej Dalaplan, hejdå Ulla Winbladh, hej Falafel No 1, hejdå Spyan, hej technogädda via gratis brandtrappa!
Jag hyser tillförsikt, ljuset skiner in på kontoret, ”Shooting Star” lyfter därinne, den är mina känslor för tillfället, utan den kommer tystnaden. Och den skrämmer mig. En gång i tiden var vi vänner, men inte längre. För tillfället, åtminstone. Om ”Minimal” var det klara vita ljuset så är ”Shooting Star” pappersflygplanet som lyfter, 10 000 meter upp i luften, in i technicolorvärlden. Och den här lyssnaren tittar ut med barnsliga, naivt förtrollade ögon, nynnandes på Amy nationalhelgonet-covern, tackandes nej till ytterligare en bit nygräddat bröd och svalkandes ansiktet med våtservetten. Ah, livet. Ibland tycker jag om det! I feel a little bit in love, a little bit at loss, but it’s alright, it’s okay, för ibland klaffar det och då är allt okej, lite, inte så länge, men ack så värt det i stunden, det där ögonblicket, ljuset jag är ute efter.
För att förstå peppen måste man höra liveversionen av den här låten.
I övrigt vill vi bara korrigera dagens Metro/Nöjesguiden med att det vi själva spelar före och efter Mr. Suitcase et Sanna Fischer-konserten självfallet inte blir något annat än pur mjukistechno, lyxelektronik och sofistopop samt videoprojektioner.
Vi ses imorgon, 23-03, Retro. C’est bon, et gratuit!
Min vän brukar alltid tala om Oljesjön som den ruskigaste bok han någonsin fick uppläst för sig som liten. Troligtvis handlade det om en mörk sjö där det långt ner vilade ett hungrigt odjur som bestämt sig för att skrämma omvärlden med sitt spektakulära yttre. Från den här sjön gick det också en skimrande mörk oljeflod som lagom vid sitt flöde genom Frankfurt beströs av ett lätt duggregn spanska gitarrer med sin bas i Jam El Mars våning. Plavka går stark längs strandkanten och anförtror tvätterskorna sina vardagsbekymmer kring problematiken med att återerövra ett brustet hjärta. Längre bort sitter Mark Spoon på det ödsliga hamncafét med sin DAT-spelare och fångar flodens framfart, Plavkas röst, duggregnet och den återhållna glöden i denna västtyska morgonluft.
Denna upptagning blev senare, efter en viss redigering, Jam & Spoons storverk Find Me så vitt jag förstår. Under senare år har det eventuellt gått utför för Markus Löffel och Rolf Ellmer eftersom de kallat sig Trancy Spacer & Spacy Trancer och gjort musik under namnen Storm samt Tokyo Ghetto Pussy. Plavka Lonich har flyttat till Chelsea. Sorgligt nog avled Spacy i våras efter en hjärtattack men Trancy har setts hedra hans minne från dansgolv i Hannover till oljesjöns lugna yta.
(Detta råkar även vara en sång jag tror Monsieur Suitcase favoriserar framför vissa andra och jag kan inte låta bli att påminna om att han hälsar på oss på Retro i Malmö imorgon. Det blir en lycklig kväll tillsammans med Portföljen, Dj Liten men naggande god, Dj Fantomen Sundberg, Sanna Fischer, Dj Stadsbyggare och sist men sannerligen inte minst ni. Välkomna!)
Jag vet inte om jag saknat Air på sista tiden men när en av de luftiga tu går på egna äventyr som Darkel gör jag det mycket igen. Det påminner verkligen om hur vackra Air kan vara i sina bästa stunder. Det är kanske ingen hemlighet att jag har en viss kärlek för piano och på senare tid har jag börjat ta paus från yttervärlden vid Stadsbibliotekets lånedito. Jag har glömt en hel del av det mina barndoms pianolärare försökte instruera mig men Fibes Oh, Fibes! nya storstadsdrömmar och de fyra minuter som Darkel låter sina fingrar lätt vila på tangenterna påminner mig om varför jag aldrig tänker sluta. Långt där borta i slutet av himlen kanske det bor en Erik Satie även i mig.
Glöm förresten inte skriva in 9e september som en gyllene dag i er kalender. Då ska vi nämligen se Mr Suitcase tillsammans. Det finns även möjlighet att se mig som ett lyckligt barn på julafton under kvällen.
Precis när man börjat sakna The Field dyker han upp igen, den här gången med en fantastisk remix på Marit. Länken snodde jag från Emil, om ni undrar.
Senaste kommentarer