Monthly Archive for oktober, 2006

Hej. Jag är i London och tittar på bilar som kör på fel sida av vägen, försöker vänja mig vid Brick Lane as opposed to South Kensington (det går rätt bra, tack), deltar i bloggdiskussioner om dj-båsets maktstrukturer och har slutligen bestämt mig för vilken remix av Badly Drawn Boys ”Nothing’s Gonna Change Your Mind” jag egentligen ska posta. Det är en debatt jag har fört med mig själv i veckor, med olika svar olika dagar. Maps, King Creosote och Hot Chip lyckas nämligen alla slipa Badly Drawn Boys pärla till olika former av ädelstenar. Svaret kom till mig igår, i ett vemodigt tillstånd som uppstod ur trötthet och väntan och ingen egentlig lust att genomföra denna resa som jag tagit mig för så många gånger. Ty då någonting snarare blir en tröttsamt standardiserad repetition än en ny, fräsch uppstigning i världen ovanför molnen så sänker sig den magiska aspekten i resandet ner i dess pragmatiska bekymmer (såsom ont om plats för benen, väntan, sunkiga flygplatsbussar). För när man packar sin väska utan att ha någon egentlig lust med det, eller sitter där 10 000 meter upp i luften och en unge har bestämt sig för att sova på en, så behöver man någonting vaggviseliknande för att fånga en med sin sorgsamma skönhet. Och det är precis vad King Creosote gör bäst med sin folktronicaversion av låten, så den får äran av rubriken. Ändå är det Hot Chips mix som ska få några specifika rader nedan för att det var dem jag först tänkte ge utrymmet (Maps versions är förresten fin den med, som en syster till någon edit av Postal Service). Ursäkta förvirringen.

Det är sista låten och Hot Chip varvar ner genom att brusa lite. De är där för att leverera tryckaren, rysaren, det som ger alla besökare själ nog för att lyckas ta sig intakta till sina hem, lyckliga hela vägen. De vet om det och sätter snart igång trummaskinen, troget utmejslande de dansande publikstegen. Elementen stegras långsamt och till slut kommer en man in på scenen. Han sätter sig vid pianot, är Badly Drawn Boy och börjar strax sjunga, alltmedan Hot Chip gör sitt bästa för att dränka hans försiktigt mjuka röst i musiken och rytmen. Han är omisskännlig i sin fula mössa och skäggdiscolooken, men lika varm som alltid i sina uttrycks kärleksfullt utmejslade försiktiga melodier. Men i refrängen så höjer han rösten för att säga något av verklig betydelse, bara för att när han har sagt det sjunga tystare, skörare och vackrare än någonsin tidigare. Sedan går Damon Gough av scenen och lämnar åt Hot Chip-männen att sköta den dansanta avrundningen, men ändrar sig och kommer tillbaks för att impränta budskapet i refrängen och den finkänsligt uttryckta eftersången igen. Ingenting kommer förändra någonting i längden, ingen åsikt du har kommer förändras särskilt egentligen, men besökarna går hem med de lättare stegen, fint elektronikabrus i själen och ett varmt piano ringande i huvudet. Och bandet lyckades med uppdraget.

Badly Drawn Boy – Nothing’s Gonna Change Your Mind (King Creosote Mix)

Badly Drawn Boy – Nothing’s Gonna Change Your Mind (Hot Chip Mix)

Badly Drawn Boy – Nothing’s Gonna Change Your Mind (Maps Mix)

Badly Drawn Boy – Nothing’s Gonna Change Your Mind

(För övrigt kanske det kan bli lite tystare här än vanligt någon vecka framöver. Björn ska till Stockholm och lyssna på bRyan Adams över helgen och jag är borta i två veckor till.)

Det är okej att vara sist (tack igen Shaktar!). Särskilt när något är såhär vidunderligt. Då är man glad att man bara fått höra det. Det, som i detta fall är ett slags furiöst drivande skönhet, svårfångad och sällsynt, påminnandes om känslan av att för första gången flyga över Atlanten. Tillsammans med just Air France, uppflyttad till första klass där jag satt i princip ensam, medans uttråkade franska flygvärdinnehomosexuella roade sig med att ibland lysa på mitt öga med en ficklampa. När de tröttnade började de berätta en historia om varje plats vi passerade. Allt detta märkliga kombinerat med en känsla. Känslan i att för första gången landa på en ny kontinent, att ha framtiden för sig, att se ljuset snabbt flygande genom himlen. Att få börja om från början, som ett oskrivet blad inför andra.

I mitt fall var destinationen Kanada, i den här sången är det Karibien. Men det kan kvitta, för känslan är densamma. Som Douglas Couplands rivieraromantiska liner notes till Saint Etiennes bästa skiva, Good Humour. Som om M83 mött Embassy på ett Air France-plan. Som om det var Sarah Cracknell som serverade drinkar. Som om de alla började jamma. Som verkligheten är i de sällsynta ögonblick då den känns som en dröm. Eller som den specifika drömmen, fångad i musiken, omvandlad till verkligheten. Som jag tror skulle låta på det här viset.

Igår släpptes ”A Compact Disc Including The Embassy” av The Sounds favoritband. Jag har ägnat några dagar åt att lyssna och bestämt mig för att jag gillar ”That’s Meat Boys” bäst. För mer info om detta situationistiska designspoof och ytterligare inlägg i debatten om cd-skivans estetiska existensberättigande bör denna sida besökas. Vi ses imorgon, på Crush, antar jag.

Det var tänkt att min bloggning för dagen skulle handla om TTAs fantastiska premake på Embassys ”Don´t close your eyes” som förvaltar doften av inkarike på ett briljant, tilltalande vis men jag brukar välja det som slår upp mitt hjärta istället. Så även idag. När jag ligger i min säng återigen febersjuk (bra timeat för att kunna veva handdukar igen i helgen på Crush) finns det inte mycket som kan överträffa min blandning av ingefära, lime och honung i varmt vatten samt långa telefonsamtal med vänner långt bort när det gäller att pigga upp den, för dagen, trötta själen. När det är gjort lägger jag mig i sängen igen och låter min laptop spela det mest vemodigt vackra från James Yorkstons senaste som givetvis tar mig tillbaka till lugnet, lite under ytan igen.

Det uppstår en fin växelverkan i det här som speglar livet i övrigt och får mig att verkligen längta till att gå ut och röras av och om i den högst påtagliga verkligheten igen. På något sätt känner jag igen mig i berättelsen i ”Woozy” precis som jag gjorde i ”Farväl Falkenberg” i söndags. Inte specifikt men i den vemodiga känslan av att vara fångad i ett tillfälligt tillstånd som lika tillfälligt känns bestående, någonstans mellan skimrande vacker kompissommar och ledsen hopplöshet. Jag älskade den filmen och jag är tacksam för att jag återigen får uppfyllas av en bitterljuv historia som idag heter ”Woozy with cider”.

(Vi tänkte ge bort lite gästlisteplatser till avslutningen på vår dj-turné som äger rum på Crush, i Malmö, på fredag. Några får våra kära vänner utanför elektronikens väggar, men några tänkte vi använda till att rasera dessa irriterande mellanhänder. Så, skicka ett mail till oss så får de första eller finaste mailen lyssna på lyxelektronik och dj-rock alldeles gratis och gå förbi köer och andra petitesser. Laban känd från Heavenly, Canarie Records, och som skolbibliotekarie är förresten också med oss och förgyller kvällen med sina housepiruetter. Vi ses!)

Imorse när jag vaknade så kände jag tillförsikt inför en ny dag. Lite tomhet, lite sorg satt kvar, men det var något jag kände att jag kunde fylla. Sen steg jag upp, tog fram en gammal filmfestivaltröja, de utdaterade kortbyxorna samt PF flyers-skorna jag sällan brukar använda. Förkunnade till min familjs förvåning att jag för första gången i mitt vuxna liv skulle ut och jogga. Sen stack jag, utan att tveka. Jag sprang upp och ner för Sankt Hans alla backar, förvisso inte så snabbt, men ändå utan att stanna. Förutom när jag nådde högst upp i den här delen av världen och kunde se ut över landskapet. Senare på dagen tog jag cykeln via kyrkogården till Ariman. Där spelade ägarens pappa med sitt jazzband för vänner och bekanta. Jag drack en kopp kaffe stående och ställde ner den för att klappa, mellan låtarna och efter solona de spelade. Det är ungefär så jag tänker mig våren, i Buenos Aires eller Kapstaden.

Ikväll får jag nycklarna till min gamla lägenhet, under hösten ska jag försöka reda upp historien. På Smålands förra lördagen och på Blekingska i fredags fann jag all eufori jag behövde i höjningen av basen, påslagandet av stroboskopet, de goda människorna på dansgolvet och de vita handdukarna i luften! Ofta söker jag ett upphöjt lugn som jag tror är vad buddhisten finner i sin livsåskådning. Jag berättar den här historien om något slags fridfull tillförsikt för att det är vad Brian Eno återspeglar i ”An Ending (Ascent)”. Vem annars skulle finna den här formen av skönhet?
Såhär känns det att sluta fred med världen, om så bara för tillfället.