De senaste dagarna har jag känt mig mycket betagen av Aaron Sorkins senaste skapelse ”Studio
60 on the Sunset Strip”. Jag var tvungen att se så många avsnitt igår att jag nästan somnade på kontoret idag. Relationen mellan Matt och Harriett är vacker, ensamblen fantastisk och jag blir rörd och glad av varje avsnitt. Det rekommenderas verkligen att testa.
Som en följd av detta har jag bara kunnat lyssna på sånger som jag tycker är lika fina som avsnitten, vilket betyder Prefab Sprout återigen och Claude Debussys skickliga försök att ta ner månen till oss. Han lyckas nästan men det är tur att den finns kvar för den Fuglesangska lyckan, efter så lång väntan. Tonerna faller lätt som de snöflingor vi kanske inte får se i år. Skivan som strax senare innehåller min version av ”Clair de Lune” inleds med ett stycke som namngetts av en inte helt okänd fras för vana besökare, L’amours alter ego ”Prélude à L’Après midi d’un faune”.
Mmmm…
Ahhhh…
Åååh..
Men om man ska bruka allvar, vilket man givetvis alltid ska, så var det en ljuv truddelutt
Ni har fått en son verkar det som!
Jasså, jag lovar att vara en god far så snart vi ses. Importera Kapten Krisp som var mina bästa flingor när jag var barn, gunga, spela skivor på mellanstadiediskot och köpa tjusiga randiga små tröjor på polarn och pyret. Vad heter gossebarnet?
Gossebarnet heter
http://manks-swe.blogspot.com/
Inte trodde jag nånsin att startandet och drivandet av den här bloggen skulle leda till ett gossebarn, men nu då så är fallet så går det inte att vara annat än glad. Jag ska genast springa ner på barnvagnsbutiken och köpa en it-barnvagn!
Jag mår lite bättre idag, lite…
Haha, det var en strålande sorti i alla fall! Mycket dramatisk. Liksom din entré, då du lekte med min perception om vad som är reellt och ickereellt.
Finkultur.. Skärpning