Monthly Archive for januari, 2007
Ni har sett vad som står där till höger va? Nu på fredag är det nypremiär för L’amour pour toi på Retro. Den här gången kommer fantastiska Boat Club ta plats på scen och det kommer bli en härlig kväll! Eftersom vi tror på strenght in numbers har vi i vår förstärkt kärntrupperna med Laban, Atli och Kopia, ni vet ju hur bra det brukar bli. Själv befinner jag mig i självvald stockholmsexil och är grymt avundsjuk på alla som kommer att vara där.
Sjömannen då, vad har han med det här att göra? Inte så mycket kanske, men det är en fin låt. Jag gillar att FAP påminner oss om hur elektronikan lät innan vi upptäckte techno, balearic och allt det där…
Det är ett lustigt sammanträffande att Frost dykt upp som ett nytt favoritörhänge i mitt liv precis när jag så smått börjat berätta om mitt lite ringrostiga, men väl varma förhållande till Dot Allison. Jag tycker att de påminner om varandra. Dels bär de ett starkt personligt uttryck, dels delar de det eftertänksamma, elektroniska, men framförallt är deras röster så klart och genomskärande vackra. De sjunger även mycket om kärlek, vilket jag har så himla mycket lättare att identifiera mig med det när det handlar om datorkommunicerande damer, än när ämnet behandlas av en ledsen man med gitarr – till min stora lättnad, får man även tillägga. Många låtar på ”Melodica” är alldeles utomordentliga och jag råder er att införskaffa skivan, då ni behöver de här sångerna i era liv, denna Frostårstid. Det är ytterligare ett sjukdomstecken för tillståndet på den här planeten att Frost ännu inte fullt erövrat den, men å andra sidan kan vi då njuta av fantastiska ”Alphabet”, ”Amygdala” och ”Duo” i vår upphöjda ensamhet istället, samtidigt som vi tillåter oss ynnesten att blunda och låta musikens förtrollande toner bära oss till en annan, lite bättre, värld.
Det nedan skrev jag precis i början av det nya året, några dagar in på det. Ursäkta den obligatoriska förseningen.
2007 års största upptäckter hittillls är i tur och ordning: duplexreplokalen i industriområdet, glädjen i att dricka Moet till frukost tillsammans med ett rikligt utbud goda ostar och bra människor, i det närmaste konstant salongsberusning hela året (tyvärr är så inte fallet längre) och det musikaliska fyndet Frost. Frost är, inte det gamla indiebandet The Frost, utan en flicka och en pojke if
rån vårt favoritmusikland Norge. Från att inte ens ha existerat i min värld tidigare så är de nu ett nytt hopp i det. Det nedan är berättelsen om hur vi träffades.
Det kanske är en billig jämförelse, men tänk er om man skulle kidnappa Hans-Peder Lindström och Annie samt placera dem i en fjord, på kanotutflykt tillsammans. De reser i ett underskönt landskap av berg och dalar, letar efter perfekta laserpistolljud på laptops täckta av mossa och vrider maniskt på effekter – samtidigt som de försöker sammanföra det teknologiska med allt det mystiska runtomkring dem. Slutligen kommer de fram till en av rök fylld svampklubb i en frosttäckt grotta, där de tillsammans börjar framföra allt det vackra de precis har komponerat. Frost sjunger och dansar, jag är självklart där och väntar, men behöver inte ens blunda för att av deras undersköna musik föras till andra världar. I själva verket så är jag fortfarande där, så fort jag lyssnar, men jag tog ett paus i crescendot för att wappa deras budskap till er. Nu tar en älva min hand så jag måste sluta, men ytterligare ett argument för en hyllning till Norge har precis uppenbarat sig!
När belgiens Britney, Kate Ryan 2002 gjorde en euroteknisk cover av Mylene Farmers 11 år gamla och franska visa trodde hon kanske inte att en svensk kille, år senare, skulle springa ikapp med hennes belgiska trancepop för att hålla värmen i en vinterfrostig allé någonstans i centrala Malmö. Detta hände i eftermiddags trots att jag tidigare hört ”Désenchantée” på vår statliga hitradio åtskilliga gånger och ärligt försökt och velat tycka om den men inte hittat någonting speciellt. Det jag inte visste då var att det fanns en drygt 8 minuter lång vocalmix som i själva verket inte gjort så mycket med vokalerna men som använder alla trick i den tyska dansboken för att skjuta de ursprungliga idéerna, som skapade den ordinära radiohitten, upp mot technodrömmarnas moln. Enchantée!
Att det är Norgedagar igen här på L’amourkontoret kommer ni inom kort få erfara. Vi går runt i Malmös snöslask iklädda lusekofta och drömmer om en egen källa norsk olja. Den behöver inte vara särskilt stor och magnifik, bara tillräcklig för att försörja en tillvaro som född ur en flera sekel lång trust fund för oss alla. Idag är det Skatebårds omarbetning av The Works ”Just Talk” som utgör ljudföljeslagare till våra drömmar om detta. Syntslingorna och trummaskinerna visar tydligt att New Order äntligen har reinkarnerats i vårt forna arrende, tillsammans med en ljuvligt repetitiv kvinnoröst som sjunger om saknad och en önskan om att bevara, samt försäkra sig, skönhets varaktighet. Ungefär såsom vi inbillar oss att en trust fund skulle kunna skapa en kontinuitet och trygghet vi hittills saknat. Naturligtvis är våra drömmar fåfänga och förgängliga, till och med ytliga – precis som en upprepad textslinga i en briljant norsk sång om att en älskads viskningar i örat för evigt ska ljuda, även den är detta. Självklart gör inte detta varken arbetets eller kärlekens framtidsdrömmar mindre vackra eller innerliga. Mera norska drömmar kommer i veckan!
(Fantastiska 24 : Hours älskar, precis som vi, Norge! Ett kjempetak till dem för låten.)
Jag misslyckades helt med att gå på klubb i helgen. Peppen inför fredag börjar nu!
Någon klarsynt person sa att Jay-Jay Johansons nya album lät precis som soundtracket till en Bondfilm. Låt mig klarifiera det ytterligare här på vår bloggskrift. ” The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known” är en ytterst sofistikerad Bondfilm, som spinner vidare på Bondgestalten till något vidare än det ”coola” och ”macho” tidigare. Precis som den senaste filmen i serien verkar ha utvecklat karaktären enligt recensioner (jag har inte sett celluloiden eftersom jag likt Tom Townsend bara bryr mig om kritiken och inte verket).
I själva verket har nu Bond blivit så gammal – likt en Dorian Gray som aldrig någonsin behöver oroa sig för att konfronteras med åldrandet – att han har nått en tillräcklig emotione
ll mognad för att hamna i ett existentiellt drama; samregisserat av de inombords jämngamla Ingmar Bergman, Eric Rohmer och Whit Stillman. Hela filmen är sanningen att säga en musikal, koreograferad av Lars von Trier, dekonstruerad av Fassbinder, med monsieur Johanson i rollen som den ledsne croonern Jay-Jay Bond. Sofistikerad, med all klass och stil mänskligheten någonsin samlat på sig, i rakt nedstigande från den franska och engelska 1700-talsadeln, men ändå med en stor sorg – besvikelse över livet – buren inom sig och sina sorgset men ack så vackert sjungna vokaler:
Tell me when the part is over
Call me when the music stops
When your champagne glass is empty
I will come and pick you up
Festdeltagarna dansar som i ”Den Ryska Arken” och alla bär kläder av Karl Lagerfeld (samt ser även ut som honom). De konstfulla ljuden och människornas trippande steg virvlar virtuost vidare, uppe på balkongen sitter Brecht och mumlar verfremdung! i ett mantra för sig själv då Sting i ”As Good As It Gets” tar fram sin mosstäckta synt och river av ett saxofonsolo med toner som inslagna i mjukplast. En recensent kliar sig i folkrockskägget, skissar i något block om triphop och 90-tal samtidigt som han fingrar på sina nya Levisjeans, men sir Bond håller sig hela tiden på rätt sida, fastnar aldrig i det reklambyråaktiga, kaffehousepräktiga, kallt nya – utan lyckas istället hålla kvar en uppriktigt sorgsen och genuint fin vacker känsla i allt det absolut moderna. Jag tar av mig min prettohatt, stampar på den och bugar då föreställningen är över. Jay-Jay Bond säger blasé merci och går för att ta sig en kaffemartini på Colette och fortsätta sitt liv som hipp. Om 10 år så bor han i West Hampstead och gör yogaövningar, men än så länge mår och är han bra.
Ok, jag erkänner. För tillfället är jag ingen vidare musikspanare som är ständigt på jakt efter det nya och okända. Fildelningsprogrammen ligger outnyttjade på min hårddisk och jag rotar sällan runt på myspace eller häftigt designade mp3bloggar. I själva verket är jag en ganska nöjd passiv musikkonsument, jag återkommer ständigt till människor med med oklanderlig smak och känsla för vad som är på gång. De förser mig med det jag behöver. Idag är det alltid lika pålitliga Billy som påminner mig om Tracey Thorn, tack för det!
Den senaste veckan har jag helt fallit för två briljanta och japanska genier som gör det vackraste mina öron fått njuta av sedan de först konsumerade Johánn Johánnsons IBM-hymner förra året. Yasushi Yoshida får nog behandlas senare när jag lyckats bestämma mig för vilken sång jag ska skriva om så först ut, den Tokyo College of Music-examinerade och, liksom vi, Ryuichi Sakamotovänlige; Kazumasa Hashimoto. Hashimoto-san är, bland mycket annat, en pianist som låter sina bitterljuva stycken påverkas av bruset och poesin från storstaden utanför flygelrummet.
Mina favoriter är ”Theme”, ”Mr Gleam”, ”The happy days past like a dream” och så ”Drama”. Samtidigt är hela albumet ”Gllia” en oerhörd, mollstämd men hoppingivande, helhet som det är svårt att ta ut en höjdpunkt från. Därför har jag, lite infantilt men samtidigt pragmatiskt, tänkt att ni kan inleda er stundande förälskelse med den titeln som inte rimmar med de andra, det pianoförgyllda dramat. Jag föreställer mig att mitt val kanske inte är helt oväntat, med tanke på det himmelska pianot, när det är någonting jag tar fram för att hålla saligheten från världens lyckligaste fredagskväll kvar hemma och stormen kvar utanför på gatan, tillsammans med den nära förestående arbetsveckan.
Senaste kommentarer