Monthly Archive for januari, 2007

Klockan är 02.39 och jag borde sova för längesen, men jag är alldeles för berusad efter Familjejuvelen och vet att jag borde skriva någonting om imorgon. …Imorgon! Det är dags att göra lite reklam för oss själva igen och då det rör sig om ett nytt dansevenemang, igen, tänkte jag att inget väl kunde passa bättre än en remix på en av världens största rymdtechnohits – Discopolis! – av vår favoritAllah i Frankrike, med suffixet Braxe. Imorgon, well idag, är det återigen fredag och detta härliga rituella återseende firas främst med era bästa franska vänner i Skåne, himmelske Laban, flinkfingrade Kopia och Elektroatli. Klubben heter I Love och kyrkan där man tillber sina poptechnoben och husarmar bär namnet Jeriko. Det finns ingen hästkista, men det är g-r-a-t-i-s innan 12 och man hamnar på fiendelistan om man befinner sig i trakten men inte kommer. À bientôt!

Förra veckan tog jag mig hem från Stockholm med Kopia-Douglas
och det var självfallet länge sedan en bilfärd bjöd på så bra musik (och trevligt sällskap). Bland en fantastisk Freeform Five remix jag missat och förbisedda tranceepos lyste för mig ändå en 80-talsikon som gör romantisk Stock/Aitken/Watermanpop starkast. Jag tror det har en enkel förklaring.

När jag var liten ägde min familj flera Simca 1100. Den första var gul och hette Gula Faran och den andra nästintill neongrön och hette logiskt Gröna Faran. Jag föreställer mig att namnen både var inspirerade av färgen och den bräcklighet dessa bilar ofta presenterade för dess passagerare. En technicolorfärgad dag i slutet av 80-talet, då Linköping ännu inte börjat representera besvikelse för mig, beslutade min far att det var dags att uppgradera sig till en bil som bättre svarade mot den rådande tidseran. Man var glad och rik om ni kommer ihåg. Hela familjen for ut till Tornby industriområde som på den tiden inte kunde deprimera besökarna med överdimensionerade köpcentrum utan främst var platsen för Vansito där man fick köpa storpack mandeltårta förutsatt att det fanns egna företagare i familjen. Där fanns även bilhandlaren Anderssons Toyota som ofta hade så kallade jippon på helgerna för att locka ut de förståndiga Linköpingsborna till området utanför innerstaden som senare skulle komma att kasta en skugga över Stora Torgets i jämförelse gedigna omgivningar. Stora Torget har ett hotell som heter Stora Hotellet. Det är fantastiskt småstadsfint på något sätt och det jag nu anser vara det bästa med min födelseort.

Nåväl, denna lördagsförmiddag hade Andersson, kungen av knivskarp emotional marketing, köpt in oversize ballonger och marknadsavdelningen i Stockholm hade skickat ner en hel låda C-60 kasetter där Pernilla Wahlgren presenterade de låtar som stod för bilmärkets moderna framtoning. Kasetten hette ”My Toyota is Fantastic!” liksom biltillverkarens slogan som senare kompletterades med ”Today, tomorrow, Toyota!”. Kasetten inleddes med Nenas ”99 luftballoons” följt av vår hjälte Rick Astley som i sin tur toppades med ”Heaven is a place on earth”. Jag kommer inte ihåg vilken bil vi köpte den gången, mina föräldrar hade nog den dåliga smaken att köpa en Ford trots Astleys förmaning, men det spelar mindre roll i detta skeende.

På vägen hem sjöng jag och min syster ”Together forever with you” i Gröna Faran och det kändes som sanningen för framtiden men vi befann oss i staden där idéer blir verklighet och dessa idéer kunde aldrig komma i närheten av de vidlyftigt generösa refrängerna baksätesframträdandet bjöd på. Jag har tidigare inte riktigt vetat att uppskatta Rick sedan dess men idéerna har i min nya hemstad börjat kommit ifatt refrängerna och få saker känns för stora för att tonsätta den fina tillvaron. Kanske var det vad som fångade mina känslor när jag äntligen kunde sjunga Together forever igen i en bil, på väg hem.

Den alldeles ypperliga mp3-bloggen Risky Bizniz hann före med att posta Kris Menace rymdiga Ibizaremix på ”North American Scum” av LCD Soundsystem (bara för att få den bortplockad av DFA kort efter), så jag väljer att skriva om kvällens godnattsång ”Kinoton” istället. De låter inte direkt som förr i tiden, framförarna Pluxus, vilket är gott då jag gärna vill vara den förste att applådera konstnärlig självförnyelse. Särskilt när det ljuder så fint som ”Kinoton”. Ungefär som om House of Loves ”Shine On” hade kidnappats av Slowdive för att spelas in och överröstas av en bestämd samt taktfast armé av melankoliska – men egensinniga – maskinarméer i en tysk brustechnopark. Väldigt återhållsamma och speciella knorr- och knarrljud, som ändå efter några lyssningar utformar en tydlig och vacker struktur; kapabel till att vagga en länge med sin dekonstruerade, men ändå melankoliska, skönhet.
Subtilt!

Årsbästalistorna är en nyårstradition som sällan är särskilt spännande eller inspirerande. Inga överraskningar, bara självklarheter. Jag vill dock här passa på att uppmärksamma er på att ni inte helt ska ge upp hoppet om genren. Förra årets mesta ipodföljeslagare var utan tvekan Björn Berglunds topp 100 (!) lista över 2005 års bästa låtar, och minnesgoda läsare minns kanske att jag postat en hel del låtar därifrån här. 2007 kommer inte bli sämre, för Björn har satt samman en fantastisk topplista även i år. Den här gången kan ni läsa hela listan på ondskans blogg, så det är bara att logga in på ert favoritfildelarnätverk och börja beta av. En av mina första favoriter bland de nya bekantskaperna är Jeanne Cherhal. En för mig helt okänd artist, och så fortsätter det, listan är fylld av för mig okända pärlor.