Min favoritdel av Victoria & Albert (förutom världens äldsta museicafé och alla vackra minnen) är commode-avdelningen, dit jag tar alla nya eventuella besökare. Särskilt mycket tycker jag om de franska, gärna lite färgglada, från 1700- eller 1800-talet. Någonstans i närheten av en lustig elefanttavla minns jag en fånig liten lek med en Stripper Hair-flicka som tog med mig på en tivoliresa och en känslornas berg- och dalbana, men bara litegranna och kanske snarare som en emulering av en tonårsromans än en verklig sådan. Mycket snart var det inbillat brustna åter restaurerat och det drömda åter starkare än det verkliga, men åminnelserna av detta samt teoretiska kurralekar med M och rundvandring med A ihop med Kommodes rock för tjejer tar mig ibland på en reminiscensresa genom de mörka rummena med de ornamenterade möblerna, som på ett minnenas nöjesfält nästan.
Då jag nyss åt middag i kvällssolen vid kanalen (bredvid svenska affärsmän i Ralph Lauren, som sade saker som ”when we were doing this deal I have in my pocket” till sin holländska kollega, vars favoritstäder i världen utanför nederlandet var Stockholm och Köpenhamn – på grund av vattnet som flyter genom dem) så lade jag vid ett besök till herrummet återigen märke till ett fenomen som jag aldrig riktigt har förstått: speglar rakt framför toalettstolen.
Om man är såpass pryd som jag – och helst av allt skulle vilja förneka att man ens har de där kroppsliga behoven som innebär att man behöver gå på hemlighuset – och redan som barn hade ett så starkt överjag att det helt nedtryckte detet och hoppade rakt över den anala fasen (vilket å andra sidan kanske fick den ödesdigra konsekvensen att vi fastnade i den latenta fasen, som vi sedan aldrig riktigt tagit oss ur och om vilken man mest kan säga att den är ganska stillastående) så är en spegel med tillhörande reflektion mittemoten naturligtvis ett förödande bevis på motsatsen. Särskilt i pyttesmå restaurantklosetter där spegeln ofta tycks större än själva rummet.
Var får man ens idén att det väl kunde vara trevligt att spegla sig lite medans man uträttar det dagliga avträdet? Det sitter ju ändå en spegel ute i badrummet, ovan handfatet, och kanske även en på ytterdörren – samt på väggen. Vad är det meningen att man ska göra då man sitter där och ser sig själv i spegeln? Rätta till frisyren? Det är både fåfängt och ohygieniskt. Öva på nya grimaser eller på den perfekta blinkningen? Känns väl lagom fånigt. Det klokaste (och enda) svaret är månne att man skall upprätta en nödvändig självdistans genom att iaktaga sig själv noggrant under den kanske allra minst smickrande akten och skratta åt hur löjlig man ser ut där på den behovsbaserade vita stolen (tänk er en spegel mittemot en fransk toalett!), trots att (just för) man har spenderat så mycket tid i idevärlden att man nästan har glömt de mest grundläggande tingen och trodde sig kunna lyfta från marken precis när som helst. Kanske är spegeln helt enkelt där för att hålla en jordbunden? Det skulle också kunna förklara varför man ibland hör folk säga (ifall någon hyser en osund grad av beundran för någon annan, säg för en kunglighet eller en berömd skådespelerska): ”tänk på att även de pissar och skiter” (eller så fastnade den ansvarige för lokaler med det nämnda fenomenet helt enkelt i den anala fasen)…
Nedan är i alla fall en video på en förstklassig klosett, tagen i St-Jean-Cap-Ferrat i våras – som kanske snarare appelerar till den högtravande fjanten än den jordnäre toalettspegelentusiasten. Så lyxiga bekvämlighetsinrättningar har man sällan ynnesten att få besöka! Och jag föredrar dem varje dag i veckan framför de hemlighus där man konstant tvingas se sin egen löjlighet i vitögat (den fick jag nog av redan för längesedan).
Sedan Ryssland tog sig till semifinal i EM med sin anfallsglädje och Spanien vann nämnda turnering med överlägset spelsinne, så har det tyckts som att de spelande fotbollslagen fått en renässans och de spelförstörande hamnat på dekis. Äntligen! Men i U21-EM skedde tyvärr motsatsen, med Tyskland mot England i final (fast det väl var skönt att Italien åkte ut i semin i alla fall).
Det var farligt nära att USA tog hem för-VM också, med sin kombination av trist försvarsspel, hårda tag och osannolika tur med domarbesluten (även om jag väl nödgas erkänna att de även uppvisade stor kämparglöd och pricksäkerhet i de (extremt få) avsluten). Brasilien fick osannolikt många gula kort för ingenting samtidigt som hälften av spelarna i det amerikanska laget höll Kaka runt magen med båda armarna vid ett flertal tillfällen (några gånger i straffområdet). Att brassarna dessutom fick ett mål bortdömt fast bollen klart och tydligt var inne hjälpte väl inte heller.
Som tur var stegade min favorit Lucio, som har krigat som en hjälte på ett för en mittback ovanligt schysst sätt hela turneringen, fram och nickade in segermålet. Det är sällan man får se en förstklassig fotbollsspelare visa sådan glädje som han gjorde vid målet och matchavblåsningen. Alla de felaktiga domsluten förstärkte som bara känslan av rättvisa i det. Fint att se att rätt lag ibland vinner och att rätt personer då kan bli hjältar med (syftar på Lucio vs. Joe Fart främst)… Men jag tänker inte se Tyskland-England för det.
Sedan jag läste ut ”Den återfunna tiden” på rivieran i våras så har jag påbörjat ett nytt Marcel-projekt som en liten paus innan det är dags att påbörja ”À la recherche du temps perdu” på originalspråket. Idén är att jag ska köpa en ny bok om mannen/ämnet varje gång jag reser någonstans. Inhandlade ”Le monde de Marcel Proust” på en antikmarknad i sjätte i början av månaden, varpå jag messade min mamma ifall hon ville att jag skulle hälsa vår gamla hemstad något (utan att meddela henne något om var jag befann mig i den). Just när jag gått vidare och satt mig för att läsa lite i Jardin du Luxembourg så fick jag hennes svar, ”Luxembourg-parken”. Mitt liv tycks på sistone fullt av sådana här sammanträffanden…
Sedan jag kom till Holland och Utrecht för en vecka sedan så har jag spanat in Malcolm Bowies ”Proust Among the Stars” i en antikaffär vid kanalen. Omslag fångade mitt öga direkt. Tyvärr misstänker jag att den kostar skjortan, men ska gå in i veckan och fråga i alla fall. Kan ju inte svika min plan redan om jag någonsin ska nå upp till hälften av samlingen som Marcel Proust-sällskapet har…
Nedan är för övrigt länken till en väldigt fin artikel om Monsieur Proust och majonnäsen, ifall ni inte läst den:
Vi kommer kanske utföra ett slags förvandlingnummer någon gång inom de kommande 10 åren (eller under någon av de kommande tidsperioderna innan detta sekels tredje kvartal). Tills dess, någonting som får en att bli helt och fullkomligt lycklig, en bit vemod speglar genom stråkar och xylofon i en kulvert, Bergochdalbana med Christopher Sander. Au revoir…peut-être.
den perfekta blinkningen? Känns väl lagom fånigt. Det klokaste (och enda) svaret är månne att man skall upprätta en nödvändig självdistans genom att iaktaga sig själv noggrant under den kanske allra minst smickrande akten och skratta åt hur löjlig man ser ut där på den behovsbaserade vita stolen (tänk er en spegel mittemot en fransk toalett!), trots att (just för) man har spenderat så mycket tid i idevärlden att man nästan har glömt de mest grundläggande tingen och trodde sig kunna lyfta från marken precis när som helst. Kanske är spegeln helt enkelt där för att hålla en jordbunden? Det skulle också kunna förklara varför man ibland hör folk säga (ifall någon hyser en osund grad av beundran för någon annan, säg för en kunglighet eller en berömd skådespelerska): ”tänk på att även de pissar och skiter” (eller så fastnade den ansvarige för lokaler med det nämnda fenomenet helt enkelt i den anala fasen)…
Det var farligt nära att USA tog hem för-VM också, med sin kombination av trist försvarsspel, hårda tag och osannolika tur med domarbesluten (även om jag väl nödgas erkänna att de även uppvisade stor kämparglöd och pricksäkerhet i de (extremt få) avsluten). Brasilien fick osannolikt många gula kort för ingenting samtidigt som hälften av spelarna i det amerikanska laget höll Kaka runt magen med båda armarna vid ett flertal tillfällen (några gånger i straffområdet). Att brassarna dessutom fick ett mål bortdömt fast bollen klart och tydligt var inne hjälpte väl inte heller.
köpa en ny bok om mannen/ämnet varje gång jag reser någonstans. Inhandlade ”Le monde de Marcel Proust” på en antikmarknad i sjätte i början av månaden, varpå jag messade min mamma ifall hon ville att jag skulle hälsa vår gamla hemstad något (utan att meddela henne något om var jag befann mig i den). Just när jag gått vidare och satt mig för att läsa lite i Jardin du Luxembourg så fick jag hennes svar, ”Luxembourg-parken”. Mitt liv tycks på sistone fullt av sådana här sammanträffanden…
en antikaffär vid kanalen. Omslag fångade mitt öga direkt. Tyvärr misstänker jag att den kostar skjortan, men ska gå in i veckan och fråga i alla fall. Kan ju inte svika min plan redan om jag någonsin ska nå upp till hälften av 
Senaste kommentarer