Ett kuvert levererades idag. Jag bröt sigillet förväntansfullt och inuti låg en sovande ekorre. Han bar en kornblå t-tröja, vita short och en liten panamahatt, den typen av ljus halm. Inga hängslen denna gång. När ljuset bröt sig in genom uppriven papp skakade han på sig och kikade upp på mig med sömndruckna ögon. Greetings Señor. Äntligen hade min vän för sommaren kommit. Jag var sist i ordningen att motta min leverans. De andra Gideoniterna hade fått semester tidigare än jag. Jag har alltid motsatt mig ledighet innan industrisemestern i mitt yrke då den perioden ger störst chans att fånga semesterfirarna med testamente nummer ett och två. Guds ord väger tungt i förslutna kartonger.
Kom igen nu finaste laget. Astarloza i sammandraget, Anton och Astarloza för etappsegern, Verduga, Anton och Astarloza för att klättra ännu mer i lagtävlingen!
Kan vi få belöning för allt hårt arbete, äntligen?
Most of my fantasies are of making someone else cum
Most of my fantasies are of to be of use
To be of some hard, simple, undeniable use
Like a spindle, a candle, a horseshoe or a corkscrew
To be of use, to be of use
En suomalainen i bergatröjan! Det trodde jag aldrig att jag skulle få se. Att han heter Jussi och ser så exemplariskt finsk ut med förstärker bara min glädje. Läs om detta historiska ögonblick och se bilder på Hesaris nätsida.
Jag grät blod efter soundcheck på en bar i Camden förra året då Roger Federer – tennisprinsen, stilkungen, gentlemannen – förlorade en av de längsta Wimbledon-finalerna i historien mot Rafael Nadal, den vulgäre spanjoren. Även det här året satt hjärtat många gånger i halsgropen. Skulle en amerikanen med keps (ivrigt påhejad av Pete Sampras, den tråkigaste tennisspelaren i historien) slå den perfekte centre court-sartorialisten? Efter 5-7, 7-6, 7-6, 3-6 och 16-14 (!) så var dock pokalen åter i rätt händer.
Jag hoppas att Fundación Euskadi ska kunna leverera följande i touren:
- Topp-5 i lagtävlingen
- Topp-5 i tävlingen om bergatröjan (den finaste rödprickiga!)
- En etappseger (gärna fler!)
- En med på topp-10 i totalen
- Ett mindre misslyckat lagtempokörande
- Massa utbrytningar men även taktiskt samspel uppe i bergen (ibland har det ju varit lite si och så med det, rent historiskt sett)
Bonuslista:
- Specifika hopp: Igor Anton, Mikel Astarloza och Arnets Txurruka
- Årets svikare: Haimar Zubeldia
Och sedan hoppas jag givetvis även att min gamle vän Samuel Sánchez González, som jag hälsade på i Madrid efter hans tredjeplats i Vueltan 2007, ska kunna ta åtminstone en pallplacering – helst en totalseger – i nämnda tävling i år.
(PS: Skrev i fredags innan det började men glömde visst publicera)
Le tour börjar imorgon med en prolog genom Monaco. Redan andra sträckan, från nämnda furstendöme till Provensalska Brignoles, kommer gå genom underbart vackra landskap. Det är lite synd att le peloton inte får glida genom Beaulieu, runt Saint-Jean-Cap-Ferrat och Villefranche-sur-Mer bara – nu när de ändå är i krokarna. Förhoppningsvis får vi helikoptervyn över bergsplatåerna så att vi i alla fall kan känna det lite som att vi var där själva, även om den egentliga sändningen säkert inte ens börjar förrän cyklisterna hunnit långt förbi parfymstaden Grasse (men någonstans ska man nog kunna hitta en feed som sänder ända från tävlingsbörjan).
Egentligen hade jag planerat ett besök till nationalparken Hoge Veluwe, den största i Nederländerna, på lördag. Som om den inte var nog berömd för sina sanddyner, heder och skogar så ligger det dessutom ett fantastiskt museum mitt i allt: Kröller-Müller. Där har konstmecenaten (och Rothschild-släktingen) Helene Kröller-Müller sin Van Gogh-samling – bestående av hela 278 verk – som jag tänkte beskåda innan jag beger mig bortåt Amsterdam och Van Gogh-museet på tisdag. Kröller-Müllers (jag tröttnar aldrig på att säga det namnet) köpte parken samma år som första världskriget bröt ut, 1914. Anton (Helenes man) ville ha nya jaktmarker, hon ville ha ett museum. 1930 gav de bort museet till staten och ända sedan dess kan man susa runt på museets vita cyklar (fria för alla att använda utan att betala någonting alls) förbi sanddynerna, genom skogarna och rakt in i skulpturparkerna. Kanske får prologen i touren tåla att beskådas i repris först på kvällen trots allt… Så länge jag cyklar själv bara borde ju ursäkten godtas? – Lördag ser i alla fall ut att bli en väldigt bra dag.
(Näst sista Le tour-dagen förresten! Första bergsetappen någonsin dagen innan målgången på Champs-Élysées. Att det sedan är Mont Ventoux de ska uppför då med…)
Det skulle kunna vara ett Cool Hand Luke-citat, sagt i samma andetag som ett annat av en ung och pretentiös Ethan Hawke med en cigarett i mungipan. Det skulle också kunna vara en ögonblicksbild ifrån Utrecht, vilken dag som helst av de senaste tio dygnen. Fläktarna går på kontoret men inget tycks svalka tillräckligt mycket. Ibland går jag ut och sätter mig i skuggan av den gamla katedralbyggnaden, för att det helt enkelt inte går att uthärda inne längre. Det är skönt i den friska luften och temperaturen i skuggen är närmast perfekt, men i solen så gör sig bristen på vind (det är för tät bebyggelse i staden, inte ens kanalerna hjälper) påmind igen. Efter mindre än en minut i den känns det som Madrids ibland fyrtiogradiga värme, nej, det känns värre. Jag klagar inte, jag klagar aldrig på värme. I Brooklyn lekte barnen verkligen under brandsläckare, i Finland badade vi i varje sjö vi passerade. Här är det skönt i skuggan av katedralen. Jag dricker oerhörda mängder, vi har en kyl med gratis färskpressade juicer och frukter. Ibland slinker även en glass ner i magen. Men hela tiden minns jag, citatet jag hörde redan som liten: det är inte hettan, det är fuktighetsgraden.
Senaste kommentarer