Author Archive for L'amour à trois
Så fort någon nämner Beach Boys tillsammans med ett absolut modernt band som Caribou anar jag att det kommer vara det bästa jag hört sedan jag lyssnade på Prefab Sprout senast. Det var så den här gången också och jag är, för ovanlighetens skull, tacksam att alla musikrecensenter skrivit exakt samma sak så det var omöjligt att upptäcka eftersom jag ägnade den tidigare delen av dagen åt att se om jag tycker om Tommy Körberg med Radiosymfonikerna eller inte. Resultatet blev för övrigt inte förutom i de mest uppskruvat teatraliska numren där Tommy går på som en ömsom smeksamt viskande, ömsom rytande varg. Om Brian Wilson varit verkligt galen hade han med största sannolikhet antingen tvingat sina bröder att spela in något så storslaget, ibland lite påfrestande men oftast underbart som Caribous ”Andorra”, eller låst in dem i ett rum där Tommy Körberg ständigt släpar sig igenom ”Fattig bonddräng”.
Världen är bra fantastisk ibland. Sam Rabnis drevs av en dröm att fylla sitt liv med såpbubblor i technicolor. På vägen råkade han måla om sin dotters cykel, hela sitt hus, gräsmattan utanför och sin familj för det är väldigt svårt att göra bubblor i färg som bara är vackra och försvinner utan spår. I slutet av 2005 gav hans över 100 experiment i veckan resultat och för första gången spreds små neonfärgade bubblor över villaområdet i Wisconsin högt upp genom sommarsolens strålar och in på kontoret hos Bubble & Johnsons vd som leende förstod att historia skulle skapas. Såpbubblor är värdens mest sålda leksak och livsförbättrare. Världen som vi kände den skulle aldrig mer vara sig lik.
Högsommaren kom plötsligt men hyllorna hos Sveriges leksakshandlare gapar fortfarande tomma där neonbubblorna kunnat stå. De riskerar att bli 2000-talets svar på de där kaneltuggumina alla tog hem från USA och som innerligt fick mig att längta dit, till landet där inga begränsningar tycktes finnas. Malmö är en underbar stad för såpbubblor, det blåser lagom så de sprider sig, och malmöbor har den ljuva lekfullhet ett hängivet användande av såpbubblor kräver, men ändå får vi nog vänta lika länge på färgad såpa som vi fick på en kanelsmakande kyss. Det som tillfälligt gör frustrationen möjlig att uthärda är Paris söta svar på TTA, Teki Latex eller Englands mer stilfulla motsvarighet till Verka Serduchka, Erasure som är tillbaka med sunshinedisco efter standardformeln vilket ju är alldeles formidabelt i deras fall.
Det är sorgligt att vi inte skrivs så ofta nu för tiden. För min del beror det mest på att min leverantör för signaler från rymden bestämt och berättat för mig att deras service är lite som ett lotteri som jag inte kommer vinna på hur mycket jag än försöker. Jag har varit ute i parken istället och snart kommer jag kanske inte ens bry mig om internet eftersom min segelbåt jag haft sen jag var barn kanske kommer hit. Hamnkaptenen och jag har diskuterat det i veckan och även om hans ton var klädsamt bister kunde jag ana en viss optimism bakom helskägget. Då ska vi segla mot Skagen till tonerna av Ulrich Schnauss (fast inte den ny skivan för den är för trist) och måla av varann kladdigt med olja på stranden där haven möts. Jag tror sällan de har wifi i småbåtshamnar. Kanske kan ni ringa mig så istället då så kan vi lyssna på bergsprängare till sjöss. Jag har plats för fem. Du kanske vill spela någonting för mig också? Du vet ju säkert mer än jag och är snyggare i vita jeans.
En gång när jag var i skärgården utanför Göteborg berättade en vän för mig att hans största dröm var att han skulle stå på ett skär ute i havet med en saxofon och lite längre bort skulle en annan man stå och svara honom. Det skulle vara det enda man hörde över vågskvalpen. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, så väldigt Kenny G. Jag tänkte ändå rätt mycket på det när TTA började göra havstechno. Att det var så jag hoppades att det skulle vara om jag och en vän skulle testa samma sak, även om hela konceptet nu är löjligt med att svara varandra från kobbar. Den här resan kommer nog inte innehålla sånt men väl solnedgångar till Panda Bear, ukulele och gammeldansk med en pipa vid kajen till Erik De Vahls senaste lite svåråtkomliga alster. Över Kattegatt och ut i evigheten som min farfar kunde sagt.
/Björn
”The North American Aerospace Defense Command (NORAD) is a bi-national United States and Canadian organization charged with the missions of aerospace warning and aerospace control for North America. Aerospace warning includes the monitoring of man-made objects in space, and the detection, validation, and warning of attack against North America whether by aircraft, missiles, or space vehicles, through mutual support arrangements with other commands. Aerospace control includes ensuring air sovereignty and air defense of the airspace of Canada and the United States. The May 2006 NORAD Agreement renewal added a maritime warning mission, which entails a shared awareness and understanding of the activities conducted in U.S. and Canadian maritime approaches, maritime areas and inland waterways.
To accomplish these critically important missions, NORAD continually adjusts its structure to meet the demands of a changing world. The commander is appointed by, and is responsible to, both the U.S. president and the Canadian prime minister. The commander maintains his headquarters at Peterson Air Force Base, Colo. The NORAD-U.S. Northern Command (USNORTHCOM) Command Center serves as a central collection and coordination facility for a worldwide system of sensors designed to provide the commander and the leadership of Canada and the U.S. with an accurate picture of any aerospace threat. Three subordinate regional headquarters, located at Elmendorf Air Force Base, Alaska, Canadian Forces Base, Winnipeg, Manitoba, and Tyndall Air Force Base, Florida, receive direction from the commander and control air operations within their respective areas of responsibility.”
Jag vandrade nyss genom staden, nykära par på alla restauranger med fina anrättningar framför sig men det tindrade minst lika mycket i mina ögon för inne hos mig, bakom den svarta yllerocken och lågkvalitetsglasögonen, firade jag och Paddy McAloon Valentines tillsammans. Han hävdar gång på gång att han kommer veta om jag slutar älska honom men den känslan kommer aldrig finnas där eftersom jag naturligtvis alltid kommer göra det. Paddy talar ofta om det här genom små hörlurar på udda platser, hans rädsla för att sluta älskas. Men, när Paddy ikväll äter en ensam middag under oljemålningen med vita hästar och blickar ut över havet utanför huset på Isle of Wight, med dimmig blick och enastående drömmar i tanken, hoppas jag han samtidigt känner att han har oss och att det inte finns mycket jag önskar mig mer än nya sånger av honom som gör mig sällskap.
Paddy skrev förresten ”If you don’t love me” till Kylie men den är givetvis ännu finare med honom själv.
Vi fick ett mail häromdagen av en man med det vackra namnet Julius. Han berättade om en sång han hört på en buss i Shanghai. En sång som han ville ge ”en chans att släppas ut från kinesiska radiostationer som bara spelar den i dammiga kinesiska bussar och taxis och in på något dansgolv någonstans eller kanske den västliga etern. Jag tyckte det skulle vara vackert om den fick höras av någon annan än mig och alla andra miljarder som bor i det här landet.” Jag vill gärna hjälpa Julius med det önskemålet, då den bubblande lyckan (den sorten som stavas H-I-T) griper tag i mig då jag lyssnar på det här. Ty det kinesiska dunderfyrverkeriet till låt som är ”Yi Ge Ren” låter som om någon exporterat vår käre Kopia till ett asiatiskt disco, där han fått uppdraget att sno sångmelodin ur New Orders ”True Faith” och utifrån skapa det en nästan ny musikbit i form av den perfekta indieeuron. Det är alldeles briljant catchy och håller säkert knappt en vecka ens, men jag kommer lyssna ihjäl mig på det här de få dagar den här öronkärleken varar och sedan le lite försynt för mig själv när jag hör den i framtiden. Bara för att på ett nyårsdisco i Tibet år 2033, då den 30 år yngre dj:n överraskar med att spela den, bli så vild att jag vevar kravatten i luften med husarmen och skakar Törley över hela dansgolvet.
(Jag bjussar även här på en japansk version av New Orders ”Krafty”, iscensatt av bandet själva och väldigt mycket bättre än det trista originalet. Läget har låtit vänta på sig länge, men nu är det här.)
Ikväll (fredag) spelar vi ”Yi Ge Ren” och annan postindie, posttechno och stadshotellstrance på Retro i Malmö. Boat Club framför en konsert och vi skjuter såpbubblor och projektioner, 23-03. Imorgon, lördag, sker samma sak på Smålands och Vibrator i Lund, 22-02, fast utan Boat Club. Nästa torsdag, 8 feb, plockar vi sedan med mp3-spelarna och bubbelmaskinerna till Clitspit och Södra Teatern i Stockholm!
(Här är förresten den allra senaste versionen av Boat Clubs ”Memories” inför konserten.)
Senaste kommentarer