Jag har ju flyttat till Tokyo. En stad som inte sover trots att tunnelbanan slutar gå kl 00. Igår lämnade jag storstaden en stund för att se havet. Det är nämligen den nyinstiftade silverveckan nu som kommit till för att alla lönemän och kvinnor (vilka tyvärr inte är lika många) ska gå ur sitt kontor och få tid att tänka på annat, livet till exempel kanske. Vad vet jag. Annars verkar man nära på beroende av sitt jobb. Detta trots att det utförs under fluorescerande lysrör. När jag kom fram till horisonten tänkte jag på San Diego och fick en väldig lust att lyssna på ”Holes” från Deserter’s songs . Det hade passat sig men istället höll jag till godo med Jim O’Rourkes nya ”The Visitor” och ”Kvällens sista sång”. Jag tycker om Skriet en del och ibland är de briljanta som jag exemplifierar lite längre ner. Tonerna påminde om känslan av en annan värld med en annan värme, där borta hos er, men jag var snart redan på pendeltåget, på väg tillbaka mot kallt ljus och neon.
Ett kuvert levererades idag. Jag bröt sigillet förväntansfullt och inuti låg en sovande ekorre. Han bar en kornblå t-tröja, vita short och en liten panamahatt, den typen av ljus halm. Inga hängslen denna gång. När ljuset bröt sig in genom uppriven papp skakade han på sig och kikade upp på mig med sömndruckna ögon. Greetings Señor. Äntligen hade min vän för sommaren kommit. Jag var sist i ordningen att motta min leverans. De andra Gideoniterna hade fått semester tidigare än jag. Jag har alltid motsatt mig ledighet innan industrisemestern i mitt yrke då den perioden ger störst chans att fånga semesterfirarna med testamente nummer ett och två. Guds ord väger tungt i förslutna kartonger.
Vi kommer kanske utföra ett slags förvandlingnummer någon gång inom de kommande 10 åren (eller under någon av de kommande tidsperioderna innan detta sekels tredje kvartal). Tills dess, någonting som får en att bli helt och fullkomligt lycklig, en bit vemod speglar genom stråkar och xylofon i en kulvert, Bergochdalbana med Christopher Sander. Au revoir…peut-être.
Jag börjar ana att hemligheten med oförståelig konst inte alls är att det krävs ett visst intellekt för att förstå den. Det är mycket möjligt att det är en slags konspiration. Jag var på Konsthallen i Malmö i söndags och hörde flera som diskuterade vad utställningarna betydde. Det var för övrigt många Ikealampor med påklistrade pärlor och en del bruna dukar med påsydda fickor i silver. Enligt min undersökning är det troligast att den nuvarande utställningen skildrar vårt samhälle idag (nähä oj!) samt allmän girighet (intressant…). Som brukligt var jag en aning förlorad ända tills jag kom till det inre rummet där Johanna Billing presenterar vackra filmer med musik. Medan besökarna i resten av galleriet såg mycket bekymrade ut fann vi oss till ro där och jag tyckte mig till och med kunna ana vissa okonstlade leenden i denna något konstlade tillvaro. Jag tror att meningen med konst ibland kan var att stjäla några minuter som visar sig bli förtrollande som de som passerade i slutet av vecka 42. Nedan en del hits från den nämnda utställningen. Rotary Connection – Magical World Roky Ericsson – You don’t love me yet ”You don’t love me yet” från Johanna Billings projekt
Den 5e November finns det ännu större anledning att gå dit eftersom ”Make it happen” firar jubileum med assistans av Vit Päls.
Jag har inte hunnit lyssna så mycket på det alla fortfarande skickar till oss av någon anledning trots den totala oförmågan att uppdatera i normal takt. Jag antar att vi inte har många besökare då storhetstiden är förbi men för vad det är värt, nu när höstlöven faller.
Om vår klubb fortfarande funnits hade jag mött ”Höstlöven” på perrongen med rosor som historien berättar kunde hända på den tiden. Jag hade frågat dem om de har ett tycke för Mauro Scoccos finare, mer forna stunder över ett inledande glas i baren medan timmarna gick till deras framförande. Det kunde blivit en sensation, kids hade dansat i glassplittret och lett i mörkret. Det ser fortfarande ut så för jag var där i lördags natt. Hjärtan kunde brunnit, tårar fallit men så blir det inte nu, inte just där. Jag har mitt kontor, du ditt hem, vänner eller kanske en fabrik istället men oavsett plats och tid faller höstlöven utanför och viskar att vi bryter ihop men kommer igen.
Det mest pålitliga sättet att hitta den mest intressanta musiken börjar bli att söka på ”Rozenberg videos”. Eller så kan man tänka sig att det bästa sättet att hitta den mest intressanta iscensättningen av ljud är att lyssna på den finaste musiken just nu eftersom Herr Rozenberg varit inblandad i videorna till Både Testbild!, Hwasser och The Morning Paper. När jag lyssnar på ”About that promise” med just Hwasser utan videon känns den inte alls lika fyllig och jag önskar att det fanns backhoppare och sultaner som kompletterade upplevelsen av Hwasser en tidig morgon i Slottsparken.
Så var det sommar igen. En så god tid som någon att öppna upp gamla böcker som kanske aldrig borde öppnats igen men vi har ju inte sagt adjö på riktigt. Jag hade först tänkt att skriva om Dennis Wilsons ”End of the Show” och i och med det lämnat er åt vågorna. Kanske är det vad som händer när solen går ner och båtarna seglar in framåt augusti men tills dess, några stycken för er på väg mot Sonarfestivaler eller allmän midsommar.
Dennis Wilson, känd som den ännu galnare wilsonbrodern, satsade allt på ett kort och skapade en drogsymfoni som utkristalliserades genom tårar i nersläckta studios, dans i den vita vinfläckade kostymen, uppbrott och stundande katastrof. Himlen är ständigt närvarande men dämpas av ja, helvete antar jag.
Avslutningvis, den kanske enda riktigt tuffa sången om simning som någonsin hittats här. Som sagt finns det ju en tid för allt. Om ni nu lyckats ta er så här långt kanske det innebär att ni längtar tills vi ses igen. Tillsvidare föreslår jag ett besök på Abandon Ship. ”Dagboken” som inte bara är döpt efter en väldigt fin sång utan också just nu bjuder på världens mest sympatiska Larsgatas söndagsrecept. Tills senare…
Jag satt just och studerade en dokumentär på TV8 om en managementkonsult som bjöd in sina affärskollegor för att bada i dammen han anlagt på sina ägor. Jag tror världen skulle vara en finare plats om fler avsatte tid till att bada i dammar tillsammans. I alla fall skulle tillvaron vara mer lekfull vilket verkligen vore på sin plats. Det finns en vacker dissonans i synen av kostym- och dräktklädda människor som leker tillsammans. Jag vill se finanschefer bada i fontäner, executives dansa genom vattenspridares strålar och blöta direktörer. Det skulle pigga upp, verkligen. Tills mänskligheten inser detta, vilket tidigast kan bli i vår, har vi Alvy Singer som genom Kitty Litters förtjänst storstilat återvänt, med Orupsamplingar och den sällsynta eufori som gör honom till den svenska indiediscons Armand Van Helden.
Senaste kommentarer