Author Archive for Björn

För ett par år sedan en sommarkväll på Konsum vid Hornstull hörde jag ”Tell no one about tonight” genom min vän Alberts mobiltelefon och log. Jag har för mig jag trodde att det var någonting italienskt . Tidigare än det avbröts mina studier på ett bibliotek av att jag var tvungen att gå hem och hitta ”You are the light” för att sedan kunna lyssna på den på repeat i mitt studentrum resten av eftermiddagen. Billy Rimgard har givetvis gjort så många bra att det inte riktigt passar in i den här diffusa tesen om den enda perfekta poplåten. Det kändes likadant när jag hörde Anemon med Kopia och allt det senaste med Ring Snuten men det var en tid sedan en sång verkligen tog över tillvaron.

Så för några veckor sedan skänkte mästerregissörens styvbarn, Alvy Singer, Tough Alliances kustambient gitarrsolon och dansskor i lättfluorescerande neon, det blev vår och Alvy är fortfarande med mig. Jag tror det är lite för att den där nostalgin jag talat om tonsatts och denna berättelse om taxiresor och promenader under en sommar som flytt låter väldigt mycket som ett vykort, jag aldrig kunnat skriva lika vackert, om mitt enda sommarlov i Stockholm 2005. För mig utmärker den här sången början på en ny vår som jag med största sannolikhet kommer minnas i ett romantiskt skimmer i framtiden och som alltid kommer det vara svårt att avgöra om det finns en kopplingen till verkliga skeenden. I den stunden av fundering kommer vi ha denna Kalle Js dedikerade sommarsång, på alla vis överträffande Idas men ändå anknytande till samma tradition, som ett tidsdokument över nattbad i hamnen, cykelturer på söndagsförmiddagarna och solnedgångar över Slottsparken.

Medan Johan vårdat sin anglofili i det brittiska öväldet har jag mest suttit på mitt kontor och längtat iväg utan att veta riktigt var (men ofta tänkt att det nog bara kunde vara Malmö) vilket helt enkelt gjort att det inte funnits så mycket att berätta om. Min lilla palm i fönstret uppskattar våren liksom jag och vi är överens om att den fått oss att titta mer genom fönstret och mindre på siffrorna under de senaste dagarna. En dag gick det så långt att systemen stängdes ner och vi beställde Honeydripsskivan på arbetstid. Nu koncentrerar vi oss på att längta efter den.

För min vän Rasmus var tillvaron en helt annan under den här tiden. Han hade just upptäckt ”Supermodelo 2006″ som blivit en väldigt viktig skiva och följeslagare sedan den dagen den anlände till honom från en av de få spanska handlarna för seriösa skivsamlare som inte nöjer sig med att ha musiken på annat än svart plast. Det känns ännu mer äkta så, hävdade han på lätt östgötska en sen våreftermiddag, från föräldrarnas nedstängda sommarhus dit han åkt för helgen. För honom tycks schlagertechno alltid verka lika ärligt inställsam på ett ytterst äkta och förförande sätt. Rasmus hade talat om den i veckor och så äntligen höll han ensam i det vulgärt stora omslaget innehållandes skivan som han nu lovade skulle ta över våra liv. Han förde försiktigt telefonluren närmare högtalarna och det sprakade lätt samtidigt som skånska tonåringars hårdfiltrerade röster sjunger ”You can fool yourself, I promise it won’t help”. Både Ian Van Dahl och Kate Ryan hade tonsatt denna säsongs catwalks och photoshoots i det katalanska soldiset utanför villas i gul puts och tegel men mest av allt förlorade han sig i det här och jag förstår honom. Jag förstår honom även om de varma skåpbilar och flygplanskroppar som fraktat skivan från medelhavet till Bråviken gett skivan ett lätt veck som allt som oftast fick sången att hamna i en tillfällig otakt. Rasmus är förvillande lik mig själv. Ibland tror jag nästan att vi är samma person och kanske är vi de enda som verkligen vet att längta från kontorlandskapen mot den dröm som Supermodelo 2007 fortfarande är.

Henrik Webers beslut att låta den lätt introverta technon färdas bort från Berlin på kyliga electrovindar mot Arktis har skapat det som kan bli din bästa följeslagare, genom det förutspådda snöfallet, under den senare delen av veckan. Glaciärer spricker sakta när morgonen närmar sig, pingviner tittar upp mot avlägsna soluppgångar, längre bort upptäcker en isbjörn den slimanesmale tysken som med stora vita hörlurar under pälsmössan stakar sig fram i takt med kalla klockor varma syntar och tilltagande smatter från trummaskinerna. Bakom honom en hundsläde. Pingvinerna vänder ansiktet mot expeditionen och samlas i ring framför högtalarelementen som nu stannat med huskyhundarna. Henrik klättrar upp, det är februaris sista lördag och vinden isar i hans hår. Med tubkikaren ser han långt bort mot horisonten där någonstans 7 lyckliga ungdomars Ibizapop just når nya höjder. Isbjörnen ler, lämnar pingvinerna och den upptäcksresande i fred för denna gång och fortsätter mot havet.

(Vi kan nog lotta ut några platser till djrockibizapopspektaklet på KB i Malmö på lördag inom kort om du vill slippa sitta ensam och lyssna på istechno hela kvällen. Det har man ju söndagar till. Mer info om det senare i veckan)

När belgiens Britney, Kate Ryan 2002 gjorde en euroteknisk cover av Mylene Farmers 11 år gamla och franska visa trodde hon kanske inte att en svensk kille, år senare, skulle springa ikapp med hennes belgiska trancepop för att hålla värmen i en vinterfrostig allé någonstans i centrala Malmö. Detta hände i eftermiddags trots att jag tidigare hört ”Désenchantée” på vår statliga hitradio åtskilliga gånger och ärligt försökt och velat tycka om den men inte hittat någonting speciellt. Det jag inte visste då var att det fanns en drygt 8 minuter lång vocalmix som i själva verket inte gjort så mycket med vokalerna men som använder alla trick i den tyska dansboken för att skjuta de ursprungliga idéerna, som skapade den ordinära radiohitten, upp mot technodrömmarnas moln. Enchantée!

Förra veckan tog jag mig hem från Stockholm med Kopia-Douglas
och det var självfallet länge sedan en bilfärd bjöd på så bra musik (och trevligt sällskap). Bland en fantastisk Freeform Five remix jag missat och förbisedda tranceepos lyste för mig ändå en 80-talsikon som gör romantisk Stock/Aitken/Watermanpop starkast. Jag tror det har en enkel förklaring.

När jag var liten ägde min familj flera Simca 1100. Den första var gul och hette Gula Faran och den andra nästintill neongrön och hette logiskt Gröna Faran. Jag föreställer mig att namnen både var inspirerade av färgen och den bräcklighet dessa bilar ofta presenterade för dess passagerare. En technicolorfärgad dag i slutet av 80-talet, då Linköping ännu inte börjat representera besvikelse för mig, beslutade min far att det var dags att uppgradera sig till en bil som bättre svarade mot den rådande tidseran. Man var glad och rik om ni kommer ihåg. Hela familjen for ut till Tornby industriområde som på den tiden inte kunde deprimera besökarna med överdimensionerade köpcentrum utan främst var platsen för Vansito där man fick köpa storpack mandeltårta förutsatt att det fanns egna företagare i familjen. Där fanns även bilhandlaren Anderssons Toyota som ofta hade så kallade jippon på helgerna för att locka ut de förståndiga Linköpingsborna till området utanför innerstaden som senare skulle komma att kasta en skugga över Stora Torgets i jämförelse gedigna omgivningar. Stora Torget har ett hotell som heter Stora Hotellet. Det är fantastiskt småstadsfint på något sätt och det jag nu anser vara det bästa med min födelseort.

Nåväl, denna lördagsförmiddag hade Andersson, kungen av knivskarp emotional marketing, köpt in oversize ballonger och marknadsavdelningen i Stockholm hade skickat ner en hel låda C-60 kasetter där Pernilla Wahlgren presenterade de låtar som stod för bilmärkets moderna framtoning. Kasetten hette ”My Toyota is Fantastic!” liksom biltillverkarens slogan som senare kompletterades med ”Today, tomorrow, Toyota!”. Kasetten inleddes med Nenas ”99 luftballoons” följt av vår hjälte Rick Astley som i sin tur toppades med ”Heaven is a place on earth”. Jag kommer inte ihåg vilken bil vi köpte den gången, mina föräldrar hade nog den dåliga smaken att köpa en Ford trots Astleys förmaning, men det spelar mindre roll i detta skeende.

På vägen hem sjöng jag och min syster ”Together forever with you” i Gröna Faran och det kändes som sanningen för framtiden men vi befann oss i staden där idéer blir verklighet och dessa idéer kunde aldrig komma i närheten av de vidlyftigt generösa refrängerna baksätesframträdandet bjöd på. Jag har tidigare inte riktigt vetat att uppskatta Rick sedan dess men idéerna har i min nya hemstad börjat kommit ifatt refrängerna och få saker känns för stora för att tonsätta den fina tillvaron. Kanske var det vad som fångade mina känslor när jag äntligen kunde sjunga Together forever igen i en bil, på väg hem.