Barbara Morgenstern är en av mina favoriter just nu. The Grass Is Always Greener är en fantastisk skiva och Barbara, intervjuad i senaste numret av Sex, verkar vara en otroligt sympatisk och älskvärd person. Min gamla teori om fin musik av fina människor bekräftas återigen.
Även om jag verkligen gillar Barbaras sångröst och sätt att blanda tyska med engelska är det den avslutande, instrumentala, Initials B.M. jag fastnat vid flest gånger. Det är något med övergången från det brusiga introt till den drömmande pianomelodin som är helt oemotståndligt.
Author Archive for johan e
Page 3 of 9
I min lilla serie om artister jag upptäcker sent i livet (i vilken Kate Bush och Brian Eno & David Byrne redan har avhandlats) har jag nu kommit fram till David Sylvian. David var en gång i tiden stjärna i bandet Japan och är sedan dess firad soloartist. Själv var jag snudd på ovetande om detta tills alldeles nyligen då jag fick höra Nine Horses, som fick mig att spärra upp öronen och vilja höra än mer.
Jag har dock inte riktigt kunnat samla mina tankar om Nine Horses ännu, så under tiden får ni njuta av Forbidden Colours.
Nu är sommarlovet över! För tillfället är det där lagret i Arlöv min fasta punkt i tillvaron, förhoppningsvis kommer därav sprungen frustration bjuda på några inspirerade bloggningar emellanåt.
I våras såg jag Kalle J spela på en märklig tillställning på Mejeriet i Lund. Det var knappt någon där, och han spelade efter två jobbigt alternativa band. Inte de bästa förutsättningarna kanske, men det kändes verkligen som en befrielse när Kalle gick upp på scenen och inledde med att sjunga ”Fråga inte mig, jag vet ingenting, fråga inte mig jag, vet ingenting, jag vet ingenting”.
Sommaren 2004. Ingen vidare sommar. Det regnade hela tiden, jag jobbade för det mesta. Min räddning var Brian Enos ambientskivor, som snurrade non-stop i min skivspelare. Jag lyssnade nog mest på Apollo: Atmospheres & Soundtracks, en perfekt kontrast till regniga cykelturer och tristess på ett iskallt lager.
Våren 2006. Kumminbröd och rosévin hemma hos Björn, sedan dans till Tim Sweeney på Inkonst. En fantastisk kväll på alla sätt. Brödet, osten, vinet och människorna i all ära, men jag minns egentligen bara att Tim Sweeney spelade Talking Heads Once In A Lifetime.
Sommaren 2006. Inte förrän nu har jag tagit tag i saken och införskaffat My Life in the Bush of Ghosts. Inte helt fel att vänta i och för sig, eftersom den har kommit i en ny och fantastiskt fin utgåva nyligen. Lyssna nu på Mea Culpa och missa inte videon.
En vän trodde en gång att The Swedish Chef var gästartist på Nelly Furtados första hit, och ända sedan dess har jag varit övertygad om att Nelly en dag skulle presentera något riktigt stort. Det är ett tag sedan nu och hon har inte stressat fram mästerverken precis. ”Say It Right” är dock precis det jag önskat, en svulstig bit med fina trummor, körer och lagom mycket eko på sången. Nu väntar jag bara på Jacques Lu Cont-remixen.
Ibland behövs medeltidstechnon.
ps. Vi underhåller på Volym i morgon, missa inte.
ps. Vi underhåller på Volym i morgon, missa inte.
Det var kanske lite oväntat, men det verkar som om Peter Bjorn And John har slagit till med senvårens allra finaste poplåt. De fångar mig redan med trumintrot, och när visslingen kommer är saken klar. Det går inte att värja sig helt enkelt.
Bästa receptet mot lätt resfeber är en stadig whisky och Pet Shop Boys. Flyger till London om några timmar. Jag hade planerat ett digert resschema men just nu nöjer jag mig med att sitta i Hyde Park och lyssna på låtarna från den fantastiska Fundamentalism 12″. Det är bara fyra låtar, men det känns ändå som årets skiva.
Senaste kommentarer