Don’t you wanna cuuum with me…?
Don’t you wanna feel my booones…?
On your bones?
It’s only natuuuuuural….
Don’t you wanna feel my booones…?
On your bones?
It’s only natuuuuuural….
Dj-rock, Tiga style, at it’s very finest.
Author Archive for J P S
Page 4 of 17
”June Nights South of Siena” är lika vemodigt vacker musikaliskt som titeln är lyriskt: nio minuter och 20 sekunders exakt avvägd perfektion som har toppat min iTunes i veckor, sedan en läsare med finkänsliga öron tipsade oss om mästerverket. Dålig sen onsdagskvällscopy kan inte berätta nog om ljudkonsten som är den här repetitionspopelektroniken, så tryck bara på rubriken och sedan på nedladdningsknappen. Som vanligt, med andra ord.
Vad mer? Tack till alla som gjorde vår KB-sejour i lördags till en briljant kväll (bilden ovan beskriver den väl), vi bubblar inombords och ska försöka toppa det med L’amour pour toi featuring Climber & Tiger på fredag. Sist var alldeles underbart så vi har högt ställda förväntningar. Sedan tar vi en kort dj-paus, så det är sista chansen att lystra och dansa tillsammans med oss på ett litet tag. Messa eller maila om ni vill ha hästkista. Vi ses där!
Det som först återkom var sångslingan. Jag fann mig själv, ute på promenad, nynnandes på något okänt. För en gångs skull så hittade jag inte på en egen text istället, utan lät istället hummandet brumma vidare därinne, i förhoppning om att bruset skulle leda till en signal som då skulle vara än klarare. Då jag på sistone har längtat mycket efter album i form av mysiga, säregna helheter och något mjukare (till att ackompanjera exempelvis läsning eller ut genom fönstretfundering i ett försök till fridsökande vardagsliv), men inte har orkat med att vare sig fysiskt söka eller internetbrussurfa så har det gamla fått repeteras. När jag inte arbetat och behövt en energikick, eller haft sällsynt Ibizadisco för mig själv sent på natten i vardagsrummet, har det dansgolvsaktiga eller för mig helt nya fått ge vika. Senaste Air, Jay Jay, Pop Ambient, Frosts tidigare och så Damon Gough är vad som har spelats för mitt behov av fundering och vila. Mitt liv har känts som på tomgång, mitt iTunes har fått symbolisera det. Varken nytt eller klassiskt, bara att ha fastnat.
Men så, där! Plötsligt, växande. Är det inte den där melodin jag söker? Den där sångslingan jag är ute efter? Trumpeten som följer på det. Rösten, trumpeten, rösten, trumpeten, åtföljandes varandra på ett ovanligt sätt. Så enkelt, men samtidigt så vackert. Först inget repeterande, utan bara som en glädje över att äntligen ha hittat det. Utmynnande i mera ”Born in the U.K”-lyssnande. Senare, den här morgonen, efter Hannu Manninens efterlängtade guld i den ädla sporten Nordisk Kombination och ett fint samtal med Morfar i Finland för att tala om det – på repeat. ”The Long Way Round” heter det magiska. Nu vill jag veta vad som döljer sig därinne. Tänk att jag aldrig har lyssnat på texten tidigare! Var det på något sätt den som trixade sig in i mitt hjärta undermedvetet, där den länge brusade, för att jag själv först skulle få komma fram till mina egna tankar om den nuvarande situationen – för mig i den här världen – och sedan slutligen även visa sig i form av en belöning i lyriken?
Ah, om det är något som jag är medveten om så är det fiktionen som konstruktion och att vi så väldigt gärna vill pussla ihop livet, på det där sättet som den illusionsrika konsten gör det. En enhet, en kontinuitet, ett samband med alla svaren, där det finns en sanning och en lögn och en väg som är rätt. Så enkelt är det naturligtvis inte – och det är kanske just tron på den illusionen, fiktionen, som är lögnen – men ibland är det fint att tro att det är så simpelt. Ett utdrag av det finaste jag hör Badly Drawn Boy sjunga lyder såhär:
”Sit and wait for the day, where your life might change
And that day never comes, this is rule number one
All the changes must come from you, is the second rule
Take a long way around, see how the sights here sound
I assumed you would be my strength
Oh, how wrong I was, that’s the wrong way round
The carousel keeps turning still
Life’s carousel keeps turning still…
If you go, take the long way round
You’ll be lost, then found
It’s a long way home, but you’re not alone
The carousel brings you back,
again…”
Originalet går bara inte att överträffa, det är bevisat (jämför livslängd på ”Never Be Alone” och ”Hey Ya” till exempel). Men ”Drop the Lime No Friends Refix” kommer lätt närmast hittills. Den här går till Kalle Lassila samt hans underbara kängurustakning och till the good folks of Husarm, Sveriges kanske allra bästa dansare (som jag dessutom snodde bilden ovan av). Utan dem vore vår Ibizanatt lika fattig som en längdåkares skidning utan valla. Jag älskar att det har snöat och att det är VM igen, livet i Skåne blir så mycket mer uthärdligt klätt i briljant vinterprakt. Nu ska jag ut och åka snowracer!
(Tävlingsbidragen har förresten börjat trilla in (se ”Silly Love Songs”-inlägget nedan). Deadline är på lördag klockan 12, lunchtid. Vinnaren meddelas per mail! Ses på KB.)
Egentligen var jag skeptisk. Trots att jag älskar Paul McCartneys och Wings ”Silly Love Songs”, liksom Red House Painters coverversion, samt tycker mycket om det mesta Serge Santiago har rört sin mästerliga hand vid innan. Det tog också ett tag innan hans edit – ty det är mycket mera av en edit, än en remix – nådde hela vägen in i mitt hjärta. Han föreföll inte ha gjort så mycket, skärpt till percussionen vid tillfälle, nuddat en detalj här och där och framförallt fördubblat längden på låten samt höjt upp, sänkt ner, mycket, lite. Vilket naturligtvis – efter en stunds ponering – visar sig vara helt rätt. För vad ska man annars göra med en sång som redan är perfekt? Nu är euforin fördubblad och jag funderar på att göra ”Silly Love Songs” till samma avbrytande, vansinnigt långa, allsångslåt för dj-rockklubben som ”Are You Ready For Love?” (med ”I Have A Dream”-talet inmixat) var för popklubben. Tryckare, schmyckare, vad jag vill se är 100 husarmar som vevar och kramas samtidigt som derar munnar mimar ”I Love You” till varandra, exalterat, repeterat. Det är vad jag önskar ska hända på lördag. Dessutom så är det väl dags att ”I Love” får ett alldeles eget anthem? Här är en present till er, Maria & Emilia, hoppas att ni tycker om den!
Vi har för övrigt två hästkisteplatser att ge bort till det nämnda danskalaset på Kulturbolaget på lördag. Ni kan vinna genom att:
a) Maila en paintteckning som ni målar till vår ära!
b) Gissa vilken av de stora tidningsdrakarna (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, .se, City och Metro) som L’amour – så vitt vi vet – inte har nämnts i.
För svårt? Ledtråd: Det ryktades för längesedan att Per Hagman var tillsammans med en av de tågfrälsta kulturskribenterna på denna getingstungna blaska.
Vi lottar fram vinnaren bland svaren som kommer in och blir rörda av allt vi får oss tillsänt. Annars är tipset att besöka någon av de andra snart uppdykande biljetttävlingarna på Dyngan, Husarm och I Love. Eller att komma tidigt, det kostar bara 20 kr mellan 12 och och 00.30 och vi skulle dessutom uppskatta våra förträffliga läsares närvaro kvällen igenom.
Det här skulle varit uppe för längesedan, men internetlöshet och ett skidskytteföljande, socialiserande samt flanerande liv i allmänhet har hittills förhindrat dess uppdykande i bloggosfären. Jag skrev texten på tåget till Stockholm igår, vilket kan förklara lite. Längst ner finns en zipfil med alla låtarna ihopsamlade, så att ni inte börjar ladda ner musikstyckena separat i onödan.
Idag har jag rest till min födelsestad. Tiden kommer delas mellan Kungsholmen, Söder och Öfre Östermalm. Världens bäste Pontus har polerat min cykel och ställt den till mitt förfogande under min en vecka långa ”semester”. Om ni ser någon svischa förbi i de baskiska färgerna så kan ni ju vinka. På torsdag spelar vi tillsammans med våra favoriter i Clitspit på Södra Teatern, mellan 21-01. Jag hoppas att alla kompisar från förr kommer dit, jag hoppas träffa många kompisar för framtiden med. Vi har tagit med oss ”Våra vänner”-boken, så det är bara att hälsa. Sedan ska vi ta en droska direkt till Grodan, för att hälsa på våra främsta gudar: Allah Braxe och Christ Menace. Jag tror det blir himmelskt lurvigt. Jag tror hela veckan blir hemskt fin. Men jag tänker inte avsätta mer tid till att blogga den här veckan tror jag, så jag gör helt enkelt ett litet uppsamlingsheat nu.
Först vill jag tacka för i fredags. Det var alldeles underbart. Dagen efter var lite orolig för vad människor skulle tro om mig då jag samlade på mig många pinsamma men sällsynt lyckliga ögonblick under den senare delen av natten. Dels då jag spräckte mina dyraste och finaste byxor helt och hållet i grenen vid ett försök att bestiga ett bord, viftade med ett mikrofonstativ i luften, drog upp alla reglage till max samt klättrade upp på dj-båset ett dussin gånger tillsammans med en (såp)bubbelflaska. För att nämna något av det minst pinsamma. Vakten kallade mig oprofessionell. Old Dog kallade mig punk. Mannen med sängkammarblicken kallade mig Pete Doherty. Finska skidskyttefans fångade mig i ett prekärt, men tonårseuforiskt ögonblick.
Men Sydsvenskan och besökarna gillade oss mycket och jag blev väldigt glad. Boat Club var väldigt rara och deras sångskatt är briljant. Smålands var inte lika fab, men väl värt och efter i snitt fyra timmars sömn per natt steg jag plikttroget upp för att beskåda skidskytte-vm och lyssna på bjällrorna från sändningen av sagovintern i goda vänners lag. Varje dag tog jag en take away-latte likwom en parkpromenad, varje tidiga kväll läste jag ur Hjalmar Söderbergs samlade novellskatt. På väg hem från DJ-, klubb- och gatuköksrundan i lördags så plockade jag åt mig alla morgontidningarna av ett tidningsbud som var ovaksam och somnade med dem bredvid mig i sängen, i ett fåfängt försök att ända in i benmärgen vara både Dionysosdyrkare och renässansmänniska. Kontraster är bra, jag känner att de gör en Luther och Kant-inspirerad vardag både mera njutbar och tolererbar. Skrumplevern kan alltid opereras, men en förlorad minut är för alltid borta.
Nu till låtarna:
Au Revoir Simone – Fallen Snow (The Teenagers Remix)
Då jag beskådade Au Revoir Simone live på Blekingska i höstas, så kändes det som att jag stod och lyssnade på hur det hade låtit om Hannah & hennes systrar hade musicerat. Det var så väldigt New Yorkjudiskt, bibliotekarieaktigt och offbeathippt på det där viset som är nördens naturliga uttryck. De har dock aldrig lyckats fånga mig på riktigt, förrän nu i The Teenagers underbart vemodiga och samtidigt svängiga remix. Den får äran av rubrik för att jag har lyssnat på den mest i det här urvalet låtar på sistone.
Air France – Beach Party (Stevie Tech Nicks Strobe Mix)
De svenska DIY-mixarna är jag om inte annat alltid en entusiastisk stödjare av. Ljudet är sällan det bästa eller mest välpolerade, men en god ansats, idé och väldigt enkel – men vacker – melodi kan göra väldigt mycket. Så är fallet i Stevie Tech Nicks Strobe Mix på Air Frances ”Beach Party”. Den där slingan (ni vet vilken jag menar om ni bara lyssnar) vägrar fortfarande lämna mina öron, flera veckor efter att den först fångade min uppmärksamhet. Fint!
Robbie Williams & Psb – She’ Madonna (Kris Menace Vocal Re-interpretation)
Robbie Williams, vad ska man säga om den mannen? Det är åtminstone roligt att läsa intervjuer med honom. Christ Menace bevisar här att han kan frälsa i princip allt. Ge honom positionen som FN:s generalsekreterare, gör Will Self den tjänsten, så är världen nog snart en bättre plats. Även om jag – med något sällsynt låtundantag – verkligen aldrig har gillat varket Mr eller Mrs. Madonna. Förväntan inför Christs set med Allah Braxe på Grodan är väldigt höga, jag tror på rymddiscofred till gudstjänsten under lasrarna.
Oddsen att jag ska gilla ett band som heter Electrique (det är självfallet den franska stavningen som gör det, en engelsk sådan hade bara varit löjlig) med en låt döpt till ”La Presse People” är måhända så låga att det blir fånigt, men det är likväl sant. Det låter ungefär som om Air hade återuppväckt Bruce Haack för att skapa retrofuturistisk myssamplingselektronik.
All Saints – Chick Fit (Kissy Sell Outs Excellent Adventure)
Vad är grejen med att alla remixar All Saints egentligen? Och att nästan alla mixar på dem blir bra? Kissy Sell Outs excellenta äventyr är nog ändå min favorit hittills, så briljant svängig och popmelodisk samtidigt som den vilar på den franska elektrons favoritbasgångsljud och ett väldigt fint diskantstarkt trumljud. Skriv en kommentar, skicka ett mail eller sms och tjata ifall ni vill att jag ska youtuba en film på när den dansante Björn skakar sin rumpa till denna.
Eyerer And Chopstick – Haunting (Christopher Just Remix)
Över till lite glitchad rocktechno, den kanske allra svåraste genren att göra något riktigt bra i. Mycket är dåligt, men när det väl är bra så är det å andra sidan kanske en av mina största favoritsmaker. Lyssna på den konstant rattvridna basen och det fejkkoklocksbyggda drivet, samt låtens euforiska men väl tillbakahållna explosioner. Allting så perfekt uppbyggt och avvägt. Om jag förra året hade författat en sådan där årsbästalista (vilket jag aldrig tänker göra om jag inte får obscent bra betalt) hade den här lätt platsat.
Guns’n'Bombs – Nothing is Getting Us Anywhere (Acid Girls remix)
Den finfina bloggen Acid Girls är renässansbloggare som inte bara sprider mp3-or utan även goda mixar.
Justice – Phan†om (†hunderous Olympian’s Li†e Ghos†s Remix)
Att det här är den i mitt tycke bästa remixen på Justice ”Phantom” hittills säger väl rätt mycket. Tillägnas skidskyttelandslaget i allmänhet och Wolfgang i synnerhet!
Här är zipfilen med alla låtar samlade.
Så, mp3-disco, ikväll torsdag, 21-01, Clitspit @ Södra Teatern. Sedan mässa med Allah & Christ, vi ses där!
Det är ett lustigt sammanträffande att Frost dykt upp som ett nytt favoritörhänge i mitt liv precis när jag så smått börjat berätta om mitt lite ringrostiga, men väl varma förhållande till Dot Allison. Jag tycker att de påminner om varandra. Dels bär de ett starkt personligt uttryck, dels delar de det eftertänksamma, elektroniska, men framförallt är deras röster så klart och genomskärande vackra. De sjunger även mycket om kärlek, vilket jag har så himla mycket lättare att identifiera mig med det när det handlar om datorkommunicerande damer, än när ämnet behandlas av en ledsen man med gitarr – till min stora lättnad, får man även tillägga. Många låtar på ”Melodica” är alldeles utomordentliga och jag råder er att införskaffa skivan, då ni behöver de här sångerna i era liv, denna Frostårstid. Det är ytterligare ett sjukdomstecken för tillståndet på den här planeten att Frost ännu inte fullt erövrat den, men å andra sidan kan vi då njuta av fantastiska ”Alphabet”, ”Amygdala” och ”Duo” i vår upphöjda ensamhet istället, samtidigt som vi tillåter oss ynnesten att blunda och låta musikens förtrollande toner bära oss till en annan, lite bättre, värld.
Det nedan skrev jag precis i början av det nya året, några dagar in på det. Ursäkta den obligatoriska förseningen.
2007 års största upptäckter hittillls är i tur och ordning: duplexreplokalen i industriområdet, glädjen i att dricka Moet till frukost tillsammans med ett rikligt utbud goda ostar och bra människor, i det närmaste konstant salongsberusning hela året (tyvärr är så inte fallet längre) och det musikaliska fyndet Frost. Frost är, inte det gamla indiebandet The Frost, utan en flicka och en pojke if
rån vårt favoritmusikland Norge. Från att inte ens ha existerat i min värld tidigare så är de nu ett nytt hopp i det. Det nedan är berättelsen om hur vi träffades.
Det kanske är en billig jämförelse, men tänk er om man skulle kidnappa Hans-Peder Lindström och Annie samt placera dem i en fjord, på kanotutflykt tillsammans. De reser i ett underskönt landskap av berg och dalar, letar efter perfekta laserpistolljud på laptops täckta av mossa och vrider maniskt på effekter – samtidigt som de försöker sammanföra det teknologiska med allt det mystiska runtomkring dem. Slutligen kommer de fram till en av rök fylld svampklubb i en frosttäckt grotta, där de tillsammans börjar framföra allt det vackra de precis har komponerat. Frost sjunger och dansar, jag är självklart där och väntar, men behöver inte ens blunda för att av deras undersköna musik föras till andra världar. I själva verket så är jag fortfarande där, så fort jag lyssnar, men jag tog ett paus i crescendot för att wappa deras budskap till er. Nu tar en älva min hand så jag måste sluta, men ytterligare ett argument för en hyllning till Norge har precis uppenbarat sig!
Att det är Norgedagar igen här på L’amourkontoret kommer ni inom kort få erfara. Vi går runt i Malmös snöslask iklädda lusekofta och drömmer om en egen källa norsk olja. Den behöver inte vara särskilt stor och magnifik, bara tillräcklig för att försörja en tillvaro som född ur en flera sekel lång trust fund för oss alla. Idag är det Skatebårds omarbetning av The Works ”Just Talk” som utgör ljudföljeslagare till våra drömmar om detta. Syntslingorna och trummaskinerna visar tydligt att New Order äntligen har reinkarnerats i vårt forna arrende, tillsammans med en ljuvligt repetitiv kvinnoröst som sjunger om saknad och en önskan om att bevara, samt försäkra sig, skönhets varaktighet. Ungefär såsom vi inbillar oss att en trust fund skulle kunna skapa en kontinuitet och trygghet vi hittills saknat. Naturligtvis är våra drömmar fåfänga och förgängliga, till och med ytliga – precis som en upprepad textslinga i en briljant norsk sång om att en älskads viskningar i örat för evigt ska ljuda, även den är detta. Självklart gör inte detta varken arbetets eller kärlekens framtidsdrömmar mindre vackra eller innerliga. Mera norska drömmar kommer i veckan!
(Fantastiska 24 : Hours älskar, precis som vi, Norge! Ett kjempetak till dem för låten.)
Jag misslyckades helt med att gå på klubb i helgen. Peppen inför fredag börjar nu!
Senaste kommentarer