Kom igen nu finaste laget. Astarloza i sammandraget, Anton och Astarloza för etappsegern, Verduga, Anton och Astarloza för att klättra ännu mer i lagtävlingen!
Kan vi få belöning för allt hårt arbete, äntligen?
Most of my fantasies are of making someone else cum
Most of my fantasies are of to be of use
To be of some hard, simple, undeniable use
Like a spindle, a candle, a horseshoe or a corkscrew
To be of use, to be of use
En suomalainen i bergatröjan! Det trodde jag aldrig att jag skulle få se. Att han heter Jussi och ser så exemplariskt finsk ut med förstärker bara min glädje. Läs om detta historiska ögonblick och se bilder på Hesaris nätsida.
Jag grät blod efter soundcheck på en bar i Camden förra året då Roger Federer – tennisprinsen, stilkungen, gentlemannen – förlorade en av de längsta Wimbledon-finalerna i historien mot Rafael Nadal, den vulgäre spanjoren. Även det här året satt hjärtat många gånger i halsgropen. Skulle en amerikanen med keps (ivrigt påhejad av Pete Sampras, den tråkigaste tennisspelaren i historien) slå den perfekte centre court-sartorialisten? Efter 5-7, 7-6, 7-6, 3-6 och 16-14 (!) så var dock pokalen åter i rätt händer.
Jag hoppas att Fundación Euskadi ska kunna leverera följande i touren:
- Topp-5 i lagtävlingen
- Topp-5 i tävlingen om bergatröjan (den finaste rödprickiga!)
- En etappseger (gärna fler!)
- En med på topp-10 i totalen
- Ett mindre misslyckat lagtempokörande
- Massa utbrytningar men även taktiskt samspel uppe i bergen (ibland har det ju varit lite si och så med det, rent historiskt sett)
Bonuslista:
- Specifika hopp: Igor Anton, Mikel Astarloza och Arnets Txurruka
- Årets svikare: Haimar Zubeldia
Och sedan hoppas jag givetvis även att min gamle vän Samuel Sánchez González, som jag hälsade på i Madrid efter hans tredjeplats i Vueltan 2007, ska kunna ta åtminstone en pallplacering – helst en totalseger – i nämnda tävling i år.
(PS: Skrev i fredags innan det började men glömde visst publicera)
Le tour börjar imorgon med en prolog genom Monaco. Redan andra sträckan, från nämnda furstendöme till Provensalska Brignoles, kommer gå genom underbart vackra landskap. Det är lite synd att le peloton inte får glida genom Beaulieu, runt Saint-Jean-Cap-Ferrat och Villefranche-sur-Mer bara – nu när de ändå är i krokarna. Förhoppningsvis får vi helikoptervyn över bergsplatåerna så att vi i alla fall kan känna det lite som att vi var där själva, även om den egentliga sändningen säkert inte ens börjar förrän cyklisterna hunnit långt förbi parfymstaden Grasse (men någonstans ska man nog kunna hitta en feed som sänder ända från tävlingsbörjan).
Egentligen hade jag planerat ett besök till nationalparken Hoge Veluwe, den största i Nederländerna, på lördag. Som om den inte var nog berömd för sina sanddyner, heder och skogar så ligger det dessutom ett fantastiskt museum mitt i allt: Kröller-Müller. Där har konstmecenaten (och Rothschild-släktingen) Helene Kröller-Müller sin Van Gogh-samling – bestående av hela 278 verk – som jag tänkte beskåda innan jag beger mig bortåt Amsterdam och Van Gogh-museet på tisdag. Kröller-Müllers (jag tröttnar aldrig på att säga det namnet) köpte parken samma år som första världskriget bröt ut, 1914. Anton (Helenes man) ville ha nya jaktmarker, hon ville ha ett museum. 1930 gav de bort museet till staten och ända sedan dess kan man susa runt på museets vita cyklar (fria för alla att använda utan att betala någonting alls) förbi sanddynerna, genom skogarna och rakt in i skulpturparkerna. Kanske får prologen i touren tåla att beskådas i repris först på kvällen trots allt… Så länge jag cyklar själv bara borde ju ursäkten godtas? – Lördag ser i alla fall ut att bli en väldigt bra dag.
(Näst sista Le tour-dagen förresten! Första bergsetappen någonsin dagen innan målgången på Champs-Élysées. Att det sedan är Mont Ventoux de ska uppför då med…)
Det skulle kunna vara ett Cool Hand Luke-citat, sagt i samma andetag som ett annat av en ung och pretentiös Ethan Hawke med en cigarett i mungipan. Det skulle också kunna vara en ögonblicksbild ifrån Utrecht, vilken dag som helst av de senaste tio dygnen. Fläktarna går på kontoret men inget tycks svalka tillräckligt mycket. Ibland går jag ut och sätter mig i skuggan av den gamla katedralbyggnaden, för att det helt enkelt inte går att uthärda inne längre. Det är skönt i den friska luften och temperaturen i skuggen är närmast perfekt, men i solen så gör sig bristen på vind (det är för tät bebyggelse i staden, inte ens kanalerna hjälper) påmind igen. Efter mindre än en minut i den känns det som Madrids ibland fyrtiogradiga värme, nej, det känns värre. Jag klagar inte, jag klagar aldrig på värme. I Brooklyn lekte barnen verkligen under brandsläckare, i Finland badade vi i varje sjö vi passerade. Här är det skönt i skuggan av katedralen. Jag dricker oerhörda mängder, vi har en kyl med gratis färskpressade juicer och frukter. Ibland slinker även en glass ner i magen. Men hela tiden minns jag, citatet jag hörde redan som liten: det är inte hettan, det är fuktighetsgraden.
Min favoritdel av Victoria & Albert (förutom världens äldsta museicafé och alla vackra minnen) är commode-avdelningen, dit jag tar alla nya eventuella besökare. Särskilt mycket tycker jag om de franska, gärna lite färgglada, från 1700- eller 1800-talet. Någonstans i närheten av en lustig elefanttavla minns jag en fånig liten lek med en Stripper Hair-flicka som tog med mig på en tivoliresa och en känslornas berg- och dalbana, men bara litegranna och kanske snarare som en emulering av en tonårsromans än en verklig sådan. Mycket snart var det inbillat brustna åter restaurerat och det drömda åter starkare än det verkliga, men åminnelserna av detta samt teoretiska kurralekar med M och rundvandring med A ihop med Kommodes rock för tjejer tar mig ibland på en reminiscensresa genom de mörka rummena med de ornamenterade möblerna, som på ett minnenas nöjesfält nästan.
Då jag nyss åt middag i kvällssolen vid kanalen (bredvid svenska affärsmän i Ralph Lauren, som sade saker som ”when we were doing this deal I have in my pocket” till sin holländska kollega, vars favoritstäder i världen utanför nederlandet var Stockholm och Köpenhamn – på grund av vattnet som flyter genom dem) så lade jag vid ett besök till herrummet återigen märke till ett fenomen som jag aldrig riktigt har förstått: speglar rakt framför toalettstolen.
Om man är såpass pryd som jag – och helst av allt skulle vilja förneka att man ens har de där kroppsliga behoven som innebär att man behöver gå på hemlighuset – och redan som barn hade ett så starkt överjag att det helt nedtryckte detet och hoppade rakt över den anala fasen (vilket å andra sidan kanske fick den ödesdigra konsekvensen att vi fastnade i den latenta fasen, som vi sedan aldrig riktigt tagit oss ur och om vilken man mest kan säga att den är ganska stillastående) så är en spegel med tillhörande reflektion mittemoten naturligtvis ett förödande bevis på motsatsen. Särskilt i pyttesmå restaurantklosetter där spegeln ofta tycks större än själva rummet.
Var får man ens idén att det väl kunde vara trevligt att spegla sig lite medans man uträttar det dagliga avträdet? Det sitter ju ändå en spegel ute i badrummet, ovan handfatet, och kanske även en på ytterdörren – samt på väggen. Vad är det meningen att man ska göra då man sitter där och ser sig själv i spegeln? Rätta till frisyren? Det är både fåfängt och ohygieniskt. Öva på nya grimaser eller på
den perfekta blinkningen? Känns väl lagom fånigt. Det klokaste (och enda) svaret är månne att man skall upprätta en nödvändig självdistans genom att iaktaga sig själv noggrant under den kanske allra minst smickrande akten och skratta åt hur löjlig man ser ut där på den behovsbaserade vita stolen (tänk er en spegel mittemot en fransk toalett!), trots att (just för) man har spenderat så mycket tid i idevärlden att man nästan har glömt de mest grundläggande tingen och trodde sig kunna lyfta från marken precis när som helst. Kanske är spegeln helt enkelt där för att hålla en jordbunden? Det skulle också kunna förklara varför man ibland hör folk säga (ifall någon hyser en osund grad av beundran för någon annan, säg för en kunglighet eller en berömd skådespelerska): ”tänk på att även de pissar och skiter” (eller så fastnade den ansvarige för lokaler med det nämnda fenomenet helt enkelt i den anala fasen)…
Nedan är i alla fall en video på en förstklassig klosett, tagen i St-Jean-Cap-Ferrat i våras – som kanske snarare appelerar till den högtravande fjanten än den jordnäre toalettspegelentusiasten. Så lyxiga bekvämlighetsinrättningar har man sällan ynnesten att få besöka! Och jag föredrar dem varje dag i veckan framför de hemlighus där man konstant tvingas se sin egen löjlighet i vitögat (den fick jag nog av redan för längesedan).
Sedan Ryssland tog sig till semifinal i EM med sin anfallsglädje och Spanien vann nämnda turnering med överlägset spelsinne, så har det tyckts som att de spelande fotbollslagen fått en renässans och de spelförstörande hamnat på dekis. Äntligen! Men i U21-EM skedde tyvärr motsatsen, med Tyskland mot England i final (fast det väl var skönt att Italien åkte ut i semin i alla fall).
Det var farligt nära att USA tog hem för-VM också, med sin kombination av trist försvarsspel, hårda tag och osannolika tur med domarbesluten (även om jag väl nödgas erkänna att de även uppvisade stor kämparglöd och pricksäkerhet i de (extremt få) avsluten). Brasilien fick osannolikt många gula kort för ingenting samtidigt som hälften av spelarna i det amerikanska laget höll Kaka runt magen med båda armarna vid ett flertal tillfällen (några gånger i straffområdet). Att brassarna dessutom fick ett mål bortdömt fast bollen klart och tydligt var inne hjälpte väl inte heller.
Som tur var stegade min favorit Lucio, som har krigat som en hjälte på ett för en mittback ovanligt schysst sätt hela turneringen, fram och nickade in segermålet. Det är sällan man får se en förstklassig fotbollsspelare visa sådan glädje som han gjorde vid målet och matchavblåsningen. Alla de felaktiga domsluten förstärkte som bara känslan av rättvisa i det. Fint att se att rätt lag ibland vinner och att rätt personer då kan bli hjältar med (syftar på Lucio vs. Joe Fart främst)… Men jag tänker inte se Tyskland-England för det.
Senaste kommentarer