L'amour à trois

Sedan Ryssland tog sig till semifinal i EM med sin anfallsglädje och Spanien vann nämnda turnering med överlägset spelsinne, så har det tyckts som att de spelande fotbollslagen fått en renässans och de spelförstörande hamnat på dekis. Äntligen! Men i U21-EM skedde tyvärr motsatsen, med Tyskland mot England i final (fast det väl var skönt att Italien åkte ut i semin i alla fall).

Det var farligt nära att USA tog hem för-VM också, med sin kombination av trist försvarsspel, hårda tag och osannolika tur med domarbesluten (även om jag väl nödgas erkänna att de även uppvisade stor kämparglöd och pricksäkerhet i de (extremt få) avsluten). Brasilien fick osannolikt många gula kort för ingenting samtidigt som hälften av spelarna i det amerikanska laget höll Kaka runt magen med båda armarna vid ett flertal tillfällen (några gånger i straffområdet). Att brassarna dessutom fick ett mål bortdömt fast bollen klart och tydligt var inne hjälpte väl inte heller.

Som tur var stegade min favorit Lucio, som har krigat som en hjälte på ett för en mittback ovanligt schysst sätt hela turneringen, fram och nickade in segermålet. Det är sällan man får se en förstklassig fotbollsspelare visa sådan glädje som han gjorde vid målet och matchavblåsningen. Alla de felaktiga domsluten förstärkte som bara känslan av rättvisa i det. Fint att se att rätt lag ibland vinner och att rätt personer då kan bli hjältar med (syftar på Lucio vs. Joe Fart främst)… Men jag tänker inte se Tyskland-England för det.

Man ska aldrig sluta tro på de stora meldierna. När man minst anar det dyker de upp igen. Här i the Schools oemotståndliga pophit.

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på det alla fortfarande skickar till oss av någon anledning trots den totala oförmågan att uppdatera i normal takt. Jag antar att vi inte har många besökare då storhetstiden är förbi men för vad det är värt, nu när höstlöven faller.

Om vår klubb fortfarande funnits hade jag mött ”Höstlöven” på perrongen med rosor som historien berättar kunde hända på den tiden. Jag hade frågat dem om de har ett tycke för Mauro Scoccos finare, mer forna stunder över ett inledande glas i baren medan timmarna gick till deras framförande. Det kunde blivit en sensation, kids hade dansat i glassplittret och lett i mörkret. Det ser fortfarande ut så för jag var där i lördags natt. Hjärtan kunde brunnit, tårar fallit men så blir det inte nu, inte just där. Jag har mitt kontor, du ditt hem, vänner eller kanske en fabrik istället men oavsett plats och tid faller höstlöven utanför och viskar att vi bryter ihop men kommer igen.

Så var det sommar igen. En så god tid som någon att öppna upp gamla böcker som kanske aldrig borde öppnats igen men vi har ju inte sagt adjö på riktigt. Jag hade först tänkt att skriva om Dennis Wilsons ”End of the Show” och i och med det lämnat er åt vågorna. Kanske är det vad som händer när solen går ner och båtarna seglar in framåt augusti men tills dess, några stycken för er på väg mot Sonarfestivaler eller allmän midsommar.

Dennis Wilson, känd som den ännu galnare wilsonbrodern, satsade allt på ett kort och skapade en drogsymfoni som utkristalliserades genom tårar i nersläckta studios, dans i den vita vinfläckade kostymen, uppbrott och stundande katastrof. Himlen är ständigt närvarande men dämpas av ja, helvete antar jag.

Avslutningvis, den kanske enda riktigt tuffa sången om simning som någonsin hittats här. Som sagt finns det ju en tid för allt. Om ni nu lyckats ta er så här långt kanske det innebär att ni längtar tills vi ses igen. Tillsvidare föreslår jag ett besök på Abandon Ship. ”Dagboken” som inte bara är döpt efter en väldigt fin sång utan också just nu bjuder på världens mest sympatiska Larsgatas söndagsrecept. Tills senare…